Chile #43: Emelie

40 år och genomblödig.

Det är så jag känner mig när jag går till bussen med tårar i ögonen. Jag ska lämna Pichilemu och för sista gången ta en buss tillbaka till Santiago. Kvar på vandrarhemmet i Pichilemu finns Emelie, som jag från dag ett har delat alla dygnets timmar med.

Så känns det iallafall.

Emelie.

Hur träffades vi?

Jag checkade in sen eftermiddag, och fick veta att jag skulle dela rum med en tjej från San Diego. Jag stötte ihop med henne i dörröppningen och efter 30 sekunder hade vi bestämt att vi skulle surfa tillsammans nästa dag. Sedan gick jag min födelsedagspromenad, och bloggade mitt födelsedagsinlägg, och njöt av mina två födelsedagsmicheladas på strandbaren, och gick och lade mig – och från morgonen därpå har Emilie och jag gjort allt i Pichilemu ihop.

Vi har ätit frukost, vi har surfat, vi har ätit melon, vi har legat i varsin hängmatta, vi har delat vinflaska, vi har lånat pengar av varandra, vi har tagit en öl på strandpuben, vi har delat solkräm, vi har delat solnedgång, vi har surfat igen, vi har ätit middag, vi har ätit varandras matrester, vi har delat livsberättelser, vi har hyrt cyklar och cyklat till wow-upplevelser, vi har frusit, vi har virat in oss i filtar, vi har till och med delat språk eftersom hon visade sig vara halvsvensk och kunna prata svenska med en sådan där finstämd amerikansk brytning. Som jag lärt mig uppskatta.

Vi har genom att dela resevardagens små och stora beslut och ögonblick, hjälpt varandra till upplevelser och blivit varandras självklara sällskap.

Om jag har föreslagit något, så har Emelie sagt ja. Om Emelie har föreslagit något, så har jag sagt ja.

Det enda hon sa nej till, var dagens morgonlöpning med dopp och yoga på stranden, innan frukost.

Jag sa visserligen bara att jag skulle ta ett dopp, löpningen och yogan la jag till spontant.

Men jag förstår henne. Vattnet var så in i helvete skitkallt, fast ju självklart underbart och ljuvligt också. Löpningen på stranden gick i morgondimma, sanden var så grå, fåglarna som jagade krabbor så små och talrika, så skyndsamt trippande när vågen kom och längre upp på stranden vilande i flock. Skyddandes varandra mot faror som pingviner.

Att resa är att ständigt träffa nya människor. Att lära känna för att sedan ta adjö. Många träffar man aldrig igen, särskilt om man reser långt bort och genom flygresor har bränt av sin klimatkvot för lång tid framåt.

Här ligger förvisso en stor fördel. Och det är, att man kan dela saker utan att riktigt behöva bry sig om lyssnarens eventuella relation till det man berättar. Ens berättelse blir för lyssnaren universell.

Lite som att gå till frisören i en annan stad.

Man får också alltid tänka; vad var det som jag gillade så mycket med den här personen, vad var det som gjorde att vi trivdes så och delade så mycket?

Man listar de sakerna, och så letar man bland sina närmaste vänner och finaste cykelkamrater, och så kan man ge sig sjutton på att de egenskaperna finns där. Fast omsatta i det som är viktigt för att vara just ett kick-ass cykelsällskap, en kollega man funkar med, eller en bra vad-det-nu-är.

För egenskaper i sig är universella. Det är kombinationen av egenskaper hos en människa som blir det unika. Och det som den unika kombon får en att uppleva och känna, tänka och bli.

Så får man resonera, medan tårarna rinner för att man än en gång lämnar bakom sig en kombination av egenskaper som man råkar gilla.