Chile #42: surfarna

Får jag presentera vistelsens maffigaste Stilla havs-upplevelse.

Punta de Lobos.

Punta de Lobos är en udde med två stora klippblock, en mil söder om Pichilemu. Längst ut på det stora klippblocket vilar pelikaner och fiskmåsar. Hur ser man att det är en pelikan? Jo för den är större än en vanlig sjöfågel och flyger nästan likadant som en häger fast utan att vara en och mycket snabbare.

Nedanför vippar surfarna. De trippar nedför den torra rödbruna sluttningen i sina neoprendräkter, ut på den svarta klippan, ner i det skummande havet och över till andra sidan, vid klippblockets fot. Runt klippan går de med sina brädor, och slänger sig i havet med ett magskutt livsbejakande som en utter.

När de sedan kommit i vattnet, paddlar de försiktigt och avvaktande.

De är ute efter den perfekta vågen.

När den perfekta vågen kommer, paddlar de upp farten och fångar den. Upp på brädan, så kommer vågens skummande vita som slår, man tror att surfaren här ska slungas i havet men nej! Surfaren fortsätter, står fortfarande och svänger istället upp på själva vågen.

Så fortsätter det tills surfaren dyker i, eller vågen tar slut.

Man kan sitta i timtal och studera surfarna som surfar längst ut vid udden. I de riktigt stora vågorna.

Står man istället och tittar rätt ut, är där hav som slår mot karga klippor. Och längre ut, ännu mera hav.

Hav, hav, hav, glittrande skummande bubblande världshav.

Jag surfar lite längre in på stranden. Emilie väntar med en bok och en empanada på stranden. Vattnet är varmare än i morse, vågorna beter sig som surfvågor ska och min bräda är stabilare.

Dessutom har jag konstiga superkrafter i axlarna och blir inte så trött som jag borde.

Kort sagt, det går bra att surfa här.

Precis intill vistelsens maffigaste havsupplevelse.

Emelie tog kortet på mitt neopren-jag, bilden på surfaren som går ned mot sina vågor fick vara med två gånger bara för att