Chile #42: 2020 ge mig till dig

Hej från hängmattan!

Det är spännande att märka skillnaden på sig själv de dagar man morgonsurfat, och de dagar man inte morgonsurfat. Idag t ex morgonsurfade jag, och gick sedan hem till frukosten. Därefter kunde jag med frid i sinnet barrikadera en hängmatta på terassen. Det var havet och vågorna som flöt i mitt Chile-hjärta. Psyket kunde äntligen få luft att tänka drömmiga tankar om 2020.

Det till och med trots att två tjejer bredvid mig sitter och spelar nån jävla SKITMUSIK högt på sina mobiler utan att bry sig om att jag uppenbarligen vill vila i min hängmatta. De tycker att deras musik är viktigare att lyssna på än att bry sig om huruvida jag vill höra den eller inte.

Men de morgnar som man morgonsurfat är detta ingenting, det är en vindpust, en distraktion man stänger av med sitt vässade, selektiva lyssnande.

Så vad vill jag 2020?

Jag vill träna långdistans, och starta i Sverigetempot. Jag vill längta efter Sverigetempot. Däremellan vill jag glädjecrossa Dalsland Runt och flyga över den kullersten som råkar komma i min väg. Och så vill jag kötta kampfys på Kalvhagen. Jag vill sätta slag och sparkar med de där perfekta, snygga smällande ljuden på säcken samtidigt som svetten rinner ner i ögonen och smakar salt på tungan.

Jag vill fortsätta stå på händer mot en vägg och en dag kunna stå själv, utan vägg. Hej då väggen, vill jag en dag kunna säga.

Varför kommer cykel-2020 bli drömmigt?

För att jag i varje liten cykling eller stor cykling, vet att det kommer att finns något värt att cykla för. Som att trampa syran ur benen medan regnet strilar, eller solen skiner.

Sverigetempot kommer att bli långt. Jag tror att första dagen blir en blandning av första dagens wow och första dagens 30-milasmärta. Första natten sover man som en stock, vaknar upp stel och uschlig, stretchar och kickar igång dagen. Andra dagen blir avgörande: pallar kroppen sju dagars långdistans i rad? För att inte tala om psyket.

Hur ska psyket palla?

Genom att jag ska tänka på hur det blir att gå i mål i Skåne. Varma, mjuka, juli-Skåne. Hur det kommer bli att ligga och flämta på nån sandstrand, tills jag sedan KANSKE lyckas trampa ut till Atlantkusten i Danmark, möjligen på tåg. Eller kanske iaf släpa mig ut till Bornholm, på ett litet återhämtningsäventyr.

Och så ska jag titta ner på mina ben och tänka hej benen!

Cykelvåren 2020 kommer att handla om att tugga många mil på olika underlag. Så den 4 juli ska vi stå på startlinjen i Riksgränsen för att tugga oss igenom hela Sverige. Gamla och nya meriter ska jobba.

Cykelsommaren får handla om att återhämta kraft och cykelglädje. Det görs bäst i vatten och kanske till fots.

Cykelhösten får handla om det som det visar sig att den ska handla om. Men jag tror lera och grus.

Det räcker gott för 2020.

Så 2020, tillåt dig att rinna över glasets kant som den bubblande ytspänning du föddes till att vara.

Jag står nedanför och fångar dig.

Hur fint att dela solnedgång med Emilie, som med sina tjugofem år på jorden bjuder på mera livsvisdom och surfkunskap än vad jag rimligen kan lyckas skrapa ihop på en livstid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s