Chile #36: Cerro Castillo

Hej Patagonien!

Det var känslan igår efter drygt två timmars vandrande i nationalparken Cerro Castillo. Efter luftig skog, hästhagar och småbuskar kom jag nämligen äntligen fram till det som hela resandet till södra Chile handlar om för mig: rödbruna berg, och blånande toppar med snö.

Jag tappar alltid andan.

Stegen blir alltid lättare att ta.

Hjärtat börjar alltid sjunga.

Så även om den branta stigen frestade på, så skuttade jag vidare och kom närmare och närmare. Stigen gick från gräs till sten, och vinden tilltog. Som en försmak av vad som möter vandrare i Patagonien, så var jag plötsligt på ett närmast lila klippblock. Framför mig? Dimma.

Jag följde de gula markeringarna, upp upp upp, fyllde på flaskan med porlande glaciärvatten, och belöningen tornade upp sig: den dimhöljda toppen.

Jag satte mig på en klippavsats. Rostbrun. Framför mig fanns en glaciärsjö, omringad av toppar och bergsryggar och klippblock och en sjusärdeles tjock, böljande dimma. Den rörde sig ständigt, sidotoppen syntes då och då, dimman rörde sig lynnigt runt ryggarna, och högst upp lekte dimman runt taggarna på berget: slingrade sig runt toppen som om den ville markera för oss att toppen tillhörde den och inte oss.

Vi väntade. Vi visste att tålamod var vandringens bästa vän, vi visste att tålamod gav belöningar i bergen, och vi visste att den tilltagande vinden snart skulle både bita vår kind, och ge oss tålamodets belöning.

Belöningen smög sig på oss: ett alltmer synligt berg. Och berget, vilket berg sen. skrovligt, blåsvart, snöstrimmigt, klippigt, stripigt, spetsigt, toppigt. Vid sidan av det; systertopparna och -sluttningarna blånande och rödbruna, mytiska, drömmande, skymtande i fonden.

Vad mycket man ser om man sitter stilla och bara tittar.

Så det gjorde vi, sedan tog vi kort såklart, jag spelade in några wow-klipp, och snart visste vi att parken stängde så jag började gå ner. Det var en långsam färd ner, hjärtat ville ha mer, ville fortsätta sjunga, ville fortsätta vila i denna vandringens fridfulla, wow-fyllda famn. Ville skutta, ville stanna, ville fortsätta hänföras och fortsätta vilja något.

Ja. Det var det som berget hade lyckats med. En känsla jag inte haft på flera dagar.

Jag ville något.

Vad var detta något?

Att dra på mig ryggsäck, lätta skor eller kängor, och dra iväg. Gå, springa, promenera, akta mig för vattenpölar eller skutta rakt i dem, hålla balansen och stanna upp och titta på horisonten. Lägga handen på ett klippblock och låta hudens kontakt med stenen vägleda mig.Berget hade väckt en längtan. Kanske efter mera vandring, på andra platser eller här, hemma eller utomlands, men kanske också en allmän längtan.

Så var det, och när jag till slut kom ner i skogen, vad jag älskade den!

Jag lade märke till saker i skogen som varit osynliga på vägen upp, jag andades dess syre, jag såg dess rymd, jag hörde fåglarna, lyssnade på prasslet av löven, jag var i skogen och skogen var i mig.

Det var det som berget hade åstadkommit.

I allt jag älskar finns dem, mina beslut: de finns i en våg som bryter mot min kropp, i havets sälta på mina läppar, i sanden mellan tårna, i någons omtanke, någons snälla ögon, i ett skratt, i handflatans kontakt med klippan, där i wow-ets flämtning, 

Där, där finns de, besluten och min längtan.