Chile #6: Cono Sur!

Hej igen!

Två viktiga saker hände idag.

Ett. Åkte tunnelbana själv i Santiago. Eller iaf nästan, Mattias gick av en station tidigare för ett annat möte, och nu ska jag åka tunnelbana tillbaka själv för att senare möta upp i city för kvällens klimatdemonstration.

Två. Åkte denna tunnelbana till Cono Surs huvudkontor. Ni vet vinflaskan med en cykel på! Cykeln på flaskan ska hedra de anställda, säger man på Cono Sur, eftersom de tar cykeln till arbetet på vingårdarna. Vi pratade även om de obefintliga möjligheterna att köpa fossilfria långväga transporter i Chile. Det finns inget biobränsle att tillgå, och elektrifierade fordon för frakt och produktion är otroligt dyra. Tåg finns inte heller i de sträckningar man skulle behöva.

Det man satsar på är istället klimatkompensation och lokal elproduktion med solpaneler. Och ekologiskt: 25 procent av Cono Surs produktion är ekologisk och den ökar för varje år, delvis för att konsumenterna vill ha det. Bara Emiliana är större på ekologiskt av Chiles vinproducenter.

Ja, vi ska besöka en av deras vingårdar och titta på cyklarna.

Lovar.

Nu ska jag byta skor och trippa ner till tunnelbanan.

🐳

Chile #5: hjälp, frisören har snott mitt hår

Hej dippen!

Sitter på klimatteater på det alternativa toppmötet med djup ångest. Så djup som ångest bara blir för mig när jag har varit hos frisören.

Mina slitna toppar ligger på golvet hos en frisör i Santiago. Billig. En sax skilde huvudet från de slitna topparnas eviga trygghet. Lockarna som jag brukade kunna dra fingret genom så att de blev vajande korkskruvar, är nu vilset frisser. Yrvakna hårstrån. Ännu inte flygfärdiga, skrikande fågelungar.

När jag med handen drar testarna vid pannan bakåt, når de nätt och jämt bakom örat.

Det är ett dåligt tecken.

På teatern har alla tjejer långt, böljande hår uppsatt i vajande hästsvansar. På golvet hos frisören ligger i en hög mina lockar.

Jag har förlorat flera gram av trygghet på en halvtimme.

Man kan resa till andra världsdelar, men vissa saker går inte att lämna bakom sig.

Frisörångesten förföljer mig och smockar lika träffsäkert vart jag mig än i världen vänder. Den är värre än varje dåligt gatuscam.

Helvete också.

Jag önskar jag hade en snygg liknelse att ta till, men ångesten ger mig skrivkramp. Känslomässig förstoppning. Bloggtorka.

Må hårstråna imorgon lägga sig rätt, växa fort och locka sig, amen.

🦄

Chile #4: skopåse och tårgas

Då har vi kommit igång lite här. Första dagen med tre möten och luften är het och dallrar. Kan rapportera om två saker idag.

1. Min skopåse! Det bästa med denna påse är att den inte låg i den snodda väskan. Näst bäst är att jag äntligen fått använda den i dess ultimata miljö. Nämligen som klackskopåse, som brodyren och formen antyder. För ska man träffa högdjur i den chilenska gruvnäringen så lär man skärpa sig bortom tygskorna. Samtidigt vill man inte vricka tassarna, så klackarna ligger snällt och väntar tills vi kommer till dit vi ska. Så åker de på, och så jobbar vi, och när vi sedan sagt adjö och bytt visitkort och vi är utom synhåll, åker de av igen och tygskorna på.

Voila!

2. Tårgas. Helvete vad det bränner i andningsvägar och ögon trots att man inte är nära alls. Vi gick mot placa d’italia där en cykelmanifestation skulle äga rum, men vi hade ju inga cyklar och var dessutom sena så blev inget. Men detta var ju demonstranternas epicentrum så här fanns kravallpoliser i stora sjok med sköldar. Och längs gatorna gick folk med andningsmasker eller sjalar, och det brändes grejer och ropades slagord och såldes empanadas på gatan. Veganska, så vi köpte varsin. Nom. Sen gick vi vidare och längs så gott som alla fasader så var det sprejat slagord. Upp till en viss höjd, man fattade att de var lika gamla som protesterna. Och så tårgasbilarna och vattenbilarna, bägge som hämtade ur en skräckfilm. Dödens fordon. Ingen såg om det satt någon bakom ratten, men bilen körde och när tårgas vällde ut ur en av dem, väntade vi. Så kände vi hur den sved sig in i våra ögon och letade sig ner i lungorna och helvetes eldar, vad det sved. Vatten i ögonen för att bli kvitt det, någon passerar vill du också ha??

Men det är fan inte bara mig och tårgasen det handlar om. Det är ung som gammal vars land brinner av orättvisorna.

Jag kommer att vara i Chile i sex veckor. De som bor här är här varje dag. Och de förundras inte av hur det är att känna tårgas för första gången som en billig historia att krafsa ner på nån privilegierads blogg.

De känner kanske tårgasen för andra, tredje eller sjunde gången den här veckan.

Här finns en drivkraft att inspireras av. Används den rätt? Kanske vet jag bättre om ett par veckor. Men jag kommer aldrig veta lika bra som de människor som har sin vardag här.

🇨🇱

Mattias tog bilderna

Chile #3: gatufest och käftsmäll

Hej Chile!!

*gnuggar tidsskillnaden ur ögonen*

Här sitter jag på vårt air bnb och funderar på hur den mörkhåriga, hjälpsamma kvinnan på busstationen känner sig i mitt nattlinne. Mitt rosa slott som jag kunde gömma mig i vid läggdags. Jag tror att hon fyller ut det lite bättre än jag, att hennes svarta långa hår matchar den rosa spetsen lite bättre och att hon tycker att materialet kyler när hennes kille har glömt sätta på fläkten på natten.

Jag gav nattlinnet till henne. Hon var ju så snäll och hjälpsam. Vi hade precis kommit från flygplatsen och skulle orientera oss, då något klegg hade fastnat på mina svarta jeans. Jag försökte torka bort det, men det kom bara mer och smetades in i tyget. Hon såg det, och hämtade papper. En man kom också, han var lite småtjock så att magen rann över skärpet som höll uppe hans byxor. När klegget inte gick bort, gav tjejen mig ett paket våtservietter som luktade mint som i alla fall skulle mildra lukten.

Paketet var lite svårt att öppna. Till slut fick jag upp det, och det var bra för det mildrade verkligen lukten. Jag gav tillbaka paketet till tjejen, men då var hon borta. Var hade hon gått? Mattias hade min lilla väska, nu går vi Mattias till bussen, hej då chilenarna och tack för hjälpen med klegget!

Men Mattias hade inte min svarta handryggsäck. Han hade sin stora, jag hade min stora, och han hade sin lilla i handen. Min stod vid staketet.

Fel. Min stod INTE vid staketet. Tjejen hade ryckt den. Och mannen pekade över gatan, dit hon sprungit, så vi gick ditåt och när vi stod på andra sidan korsningen, så lurade, så rånade, så scammade av de erfarna tjuvarna – så såg vi hur mannen sprang med plufsiga steg mot en sunkig gammal bil som stod på tomgång. Åt motsatt håll dit han pekat.

Hej då min svarta ryggsäck med alla värdesaker och jobbverktyg. De hade fått med sig dator, mobil, kreditkort, pass, min favorit-tjocktröja och min finaste necessär, mina skrivblock som jag skulle fylla med reseberättelser, mitt lexikon som jag fått i avresepresent –

Jag gick igenom allting i huvudet. Vi var båda outsägligt förbannade på oss själva, men det fanns inte utrymme att bli officiellt förbannad eller skrika könsord nu. Det fick bli en polisanmälan, sedan drog vi ner till en anti-damm demonstration i en park. Vi köpte majsbröd med superstark salsa som sig bör, och satt under ett träd och lyssnade på brandtal. Solen var så varm, luften så het, allt materiellt var så flyktigt.

Senare gick vi hemåt i den ljumma kvällsluften och satte oss ner med ett gäng som såg trevligt ut vid vår port. De hade blivit vänner genom kravallerna, och vi alla satt där på en tom parkeringsplats och delade det som kunde delas av drickbart och ätbart som vi alla hade.

Vi var vid gott mod, på något sätt. Det var ju så mycket som de inte hade snott. Och datorn hade svenskt tangentbord, vem skulle vilja köpa den? Mobilen hade sprucket skal, hur mycket skulle de få för den? Mitt kort spärrade vi direkt, pass och körkort hade ändå dåliga bilder på mig så nya skulle inte skada, och tjuvarna skulle inte ha någon vidare glädje av dem iallafall. Vi får anledning att stifta bekantskap med ambassaden och polisen, dator köper vi på plats och mobil behöver jag inte jättemycket ändå. Allt är försäkrat. Jag bara hoppas att mina kläder passar tjejen, och att hon tycker att nattlinnet är fint.

För det tyckte jag.

Sopaypilla, friterat majsbröd med salsa och massa koriandeeeeeeeer ❤