Chile #30: tillfälligt ensam, tillfälligt inte

Hej från ensamhet och frossa-känning.

Jag bloggar från hotellrummet med konstig känsla i magen. Även om färgen på nyllet börjar anta en mer rödbrun nyans, så blossar det fortfarande. Pannan är lite varm, och idag var jag tvungen att ta en siesta mitt på dagen. Det är ingen vanlig stress-kramp jag har i magen, detta är den begynnande solstingsfrossans magkänsla.

Ensamheten ovanpå det. För det är klart att det suger att inte kunna språket. Acceptans och fina upplevelser ändå i all ära, faktum kvarstår att språket är ett hinder och något som stänger ute.

Vad gör man när språkbarriären är ett hinder och man stängs ute?

Först är det skönt att för sig själv konstatera att man känner sig ensam. Och sedan kan man tänka: skönt att det är språket och inget annat som gör att jag känner mig utanför! För de bjuder ju med hela tiden, till stranden, middagshäng, gå på marknaden, etc., och de säger god morgon har du sovit gott? De säger god natt och frågar med ett vänligt ansikte om allt är bra.

Sedan hjälper det alltid att tänka på syftet med att man är här. Det kan vara stranden, solen, de rara små bygatorna, decennieskiftet, havets sälta eller något annat. Det gör det också enklare att själv ta initiativ. T ex om man ligger på stranden och alla pratar spanska. Då kan man resa sig upp och packa sakerna och meddela att man tar en promenad. Fast de kanske tycker det är konstigt att man inte badar eller är kvar på stranden med dem. På engelska kan man sedan prata hela meningar och göra teckenspråk så kommer de att förstå.

Fördelen med den här sortens kommunikation är just att man kan passa på att vara riktigt jäkla tydlig: jag vill promenera, hej då!

Sedan börjar man promenera upp bland gränderna. Upp, upp! Upp till en klippa man når genom ett snår av kaktusar. Där sätter man sig och äter en avokado man tagit med och sett fram emot att få njuta av.

Skära itu, bort med kärnan och i med salt man har med, så skeda upp av den krämiga skapelsen.

Sedan skriver man lite i anteckningsboken om de fina minnen man skaffat sig under den gångna månaden.

Man ser ut över havet. Det har böljat färdig för idag, det går in i nattvila, gör skäl för sitt namn.

Sedan är det dags att ta nån konstig selfie bara för att, och så solnedgång över bergen och havet på det.

Himlen är rosa genom solglasögonen, gul utan, och ett syfte har uppfyllts: att klättra upp och få utsikt och tystnad, att vara lite närmare både bergen och havet.

Sedan kan man i huvudet fortsätta planera för glögg-insatsen på nyår. Billigt rödvin, glöggkryddor i påse och så lite socker. Koka upp och servera varmt på terassen när kvällen börjar bli kylig. Det kommer chilenarna att gilla.

När man går hem genom byn mot huset, funderar man på om man ska smita upp utan att säga god natt, eller våga stoppa in huvudet i det gemensamma köket. Risken är att de frågar var man varit och man inte kan svara. Bättre smita upp? Nej, bättre stoppa in huvudet, få sig en kram och förklara att man har sett solnedgången. Och då råkar det kanske vara någon i köket som kan engelska och vill cykla till kullarna imorgon. Ja, det är det! Vi gör det imorgon, god natt Anna!

Lite så kan det gå till, när man både känner sig ensam och inkluderad samtidigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s