Chile #29: i Tongoy utan spanska

Hej från skuggan!

Idag håller jag mig i skuggan. Min soldyrkan har gett mig ett nylle rött som en tomteluva. När? Igår. Fyra veckor och nu slog det till! Jag tog en löprunda efter frukost, varmt och hett var det men molnigt. Lugnt ju, ingen solkräm eller keps behövs! Jag sprang upp mot en kulle, genom den lilla bargatan med marknader och håll i gång, och satte mig på en klippa att studera havet.

Klippan var vitrandig. Fåglarna nyttjade uppenbarligen också denna klippa. Jag satte mig i en någorlunda ren skreva och tittade ut över Havet. Inuti hjärnan rådde full aktivitet: jag skruvade hårtestar mellan fingrarna och planerade nästa etapp av vistelsen, som går av stapeln på nyårsdagen.

2020 yo!!!

När planen var klar, klättrade jag ner och sprang vidare. Vid en klippstrand stannade jag, min havslängtan slog till, där satt två människor med uppkavlade byxor. De doppade fötterna i vattnet, såg ut att njuta. Var är du ifrån? ville de veta på engelska, jag tassade närmare och det visade sig vara mor och son och sonen hade bott i Belgien, därav engelskan.

De bjöd på fikon från sin trädgård. Tre sorter: svart, grön och gul. Färska, söta, stora som avokado, hur saftiga var de inte! Vi pratade lite till, sonen var konstnär och visade bilder från mobilen, de tog kort med mig och havet bakom och så sprang jag vidare.

Sedan åkte vi till en lång sandstrand, hela gänget. Vilka är gänget? Det är Mattias vänner i Chile och deras vänner, familjer och bekanta. Jag lånar dem när Mattias är borta. Ingen utom en pratar engelska, jag pratar spanska på en treårings nivå. Alla packas in i pick ups, vi sitter på flaket, skrattar och tar kort, vinden blåser och utsikten blir allt mer magisk. Stranden är så lång, så vit, havet så blått och vågorna så skummande!

Mattias är inte kvar och kan tolka spanskan och fixa grejer längre.

Hur mycket spanska kan jag?

Jag kan säga att jag älskar havet, solen, bergen, avokadon. Jag kan säga vad vackert! hej, god morgon, god eftermiddag och vill du ha melon?

Och så kan jag faktiskt en hel radda av andra ord också. Inte bara slagorden som finns klottrade på väggarna i Santiago. Jag kan beställa på restaurang, betala och massa annat. Varmt, kallt, jag fryser, jag vill, och en hel del annat, faktiskt! Och om någon berättar hur det ser ut i en nationalpark, att det finns djur och skog och små turkosa sjöar och att jag borde åka dit, så förstår jag det.

Men jag kan knappt bygga en mening.

Ibland vill jag försvinna in i tapeten för att slippa bli tilltalad.

För det mesta blir det att jag lyssnar på andras samtal och hoppas inombords att de ändå tycker det är okej att jag är med. Bara några dagar till ju! Så himla gulligt att jag får fira nyår här med dem på deras takterass i Tongoy!

En del är mer stränga än andra och suckar lite när jag uppenbart inte förstår. Andra skrattar och ger en ryggdunk eller en kram och använder teckenspråk.

Hur är det på stranden? Jag är både med de andra och inte. Vi badar tillsammans, det är enkelt, och de bjuder på saker som jag kan tacka ja eller nej till. De frågar om jag tycker det är vackert, jag svarar ja supervackert! och sedan somnar jag på stranden. De sitter i grupper och pratar på spanska. Några spelar fotboll, barn leker i vågorna. Allt är ok! Jag sitter tyst och tittar på hur pelikanerna dyker efter fisk.

Lite så är det. Om man inte kan ett språk, är det alltid lättare att göra saker, än att bara prata. Och man kan passa på att avskärma sig och ge sig tid att studera havet.

Imorgon ska vi ta en löprunda på stranden, sedan ska vi åka till en nationalpark med regnskog. Morgnar är bra för löpning, dimmiga och svala.

Mitt tomtenylle skriker. De andra är just nu på den andra stranden, gångavstånd från huset vi hyr. Jag sitter i skuggan med fötterna i solen på min lilla terass och skriver.

Nu frågar någon om jag vill med till stranden. Och är allt bra med mig? Jag frågar väl om det är något? Vill jag ha lite grön smoothie? Ja, jättebra, gärna!

Med så primitiv kunskap i spanska, är det ändå fantastiskt vad mycket jag får uppleva.

Tack Chile, tack, från hjärtat.

Såklart är det också ibland J-IGT FRUSTRERANDE att inte kunna delta i ett samtal, hänga med i planeringen av något eller rent allmänt kunna ge uttryck för det man vill säga