Chile #26: Drömmen om Vägen

Hej vägen,

tänkte bara säga att jag drömmer om dig varje gång jag åker buss mellan Santiago och öknen. Vi ska inte ända till öknen just den här gången, men du fattar vad jag menar. När havet på din västra sida skummar och bubblar och du är dragen precis så att man från bussen ser sin första havsvik, då vet du. Man slås till backen.

Man dör, som de säger.

Det är färgerna. Måste vara dem! Det bleka, torra, rödbruna med kaktusar, mot det isblå, djupgrönt magiskt skummande och vilda. Däremellan de suddiga, vindpinade olivträden eller tufsiga bollarna som växer på kullarna.

Du vet allt detta!

Därför vill jag cykla dig.

Du är välskött, böljande och kurvig, ren och fräsch för att vara väg. Du är solens hetta och fartvindens svalka. Du är smygande uppförsbackar och vindlande nedförslöpor. Du är ändlös, monoton utsikt som just genom att vara sådan, skänker stabilitet i tillvaron. Den som cyklar vet vad som väntar: ännu mer av samma sak.

Du är vindkraftverk i horder och små floder och broar, du är kaktus efter kaktus efter kaktus.

Du är små slitna vägstånd med papaya och empanadas.

Du är havsutsikt från andra världar.

Du är också skräcken för vattenbrist. Helvete, detta är den största skräcken, större än brännskador och punkarisker och oron att inte få sova gott eller bada om badvik finns, detta är i sanning största svarta molnet på din klarblå himmel, väg!

Ok, vi stannar där. Jag kommer aldrig cykla dig. Du förblir en dammig fantasi. Det ligger för många flygmil emellan oss, jag pallar inte. Jag lämnar dig som den mystiska dröm du ska vara, dammig och böljande och smekande och lockande, borta i en vindpust och nära i ett vingslag.

Drömmen om dig berättar för min inre drömfångare att nästa cykelresa måste gå till kust och sand och salta vågors vita skum.

Typ västra Danmarks Atlantkust.

Yes?

Yes.

Yes!