Chile #25: Till dig, Valparaiso.

Edit: enligt chilensk media var branden troligen anlagd. Vem fan anlägger en brand i ett redan torrt område och dessutom i de fattiga delarna??

Men hej!

*gnuggar reseslummern ur ögonen*

Jag sitter på en buss mellan Santiago och La Serena, en kustort dit hoppas få närkontakt med både havet, sanden och pingvinkolonierna. Julaftonskvällen spenderades lyckligtvis inte där vi vaknade på julaftons morgon: i Valaparaiso väster om Santiago. Denna lilla kustpärla, vibrerande och vindlande lilla sjöjungfru till hamnstad, härjades nämligen på julaftonskvällen av en brand.

Brand! Det är extra farligt här, eftersom staden är byggd på kullar och många byggen är svartbyggen och det är många trånga gator, ljuvliga att gå vilse i, men dödens korridorer om brandbilar inte kommer fram.

Valparaiso. Du lilla yviga lillasyster till Havanna, du blandning av Visbys kullersten och Berlins gatukonst, du hopkok av undangömda takterasser och linbanor och gränder där man kan gå fram och tillbaka och vilse och hitta rätt väg igen och alltid tycka att man hittat något nytt.

Du, just du.

Som Pablo Neruda sa om: staden som aldrig hann med att klä sig, det kom alltid saker emellan.

Du pastellmålade, slitna teaterdocka eldhärjades och invånarna fick fly med julklapparna under armen, mitt i firandet svepte eldens tungor över kullarna!

Hann brandmännen fram? Hittade vattenplanen rätt? Den lilla katten som fattat posto i blomkrukan, så nätt och perfekt för kattens kropp, kände den lukten av röken innan alla snubblade iväg i panik? Den lilla vitfläckiga hunden vid utsiktsplatsen, den som bar en vattenflaska åt en tysk besökare i hopp om att få bli bjuden på något gott, såg den lågorna och visste var den kunde söka skydd?

Och måsarna på takterasserna, gick de fram och tillbaka mellan skugga och sol för att patrullera och manövrera mellan röksignalerna till andra runtomkring som för att bringa ordning?

Valparaiso, det var inte alls meningen att jag skulle känna så här mycket för dig. Vi skulle ju bara bo på eko-vandrarhemmet en natt och gå runt lite. Se en av kullarna, titta in på hålet i väggen med 81 sorters olika empanadas och handla något vackert på en marknad. Men nu när du härjats så, kommer känslorna fram och jag kan inte stoppa klyschorna heller!

Vi åkte med en buss vid ett, några timmar innan branden bröt ut. Vi var lite sorgsna, himlen hade spruckit upp och även om den inte hade gjort det så hade vi velat stanna kvar om jag ska tala för mig själv, dimman du bjöd på var så sval och så livgivande och annorlunda än den ständigt blåa himmel vi annars alltid tittat upp mot när vi tittat upp mot något.

Vi hade åkt trådbuss innan frukost, vi hade rimmat till små julgåvor och suttit på vandrarhemmets terrass svepta i filtar för havsbrisens annalkande kyla. Jag hade därtill strejkat från julpromenaden som de andra gick på, för att stilla ligga på sängen i min tre veckors långa vistelses första uppsättning magkramper. Allt det hade vi hunnit med, förutom den sparsamma middagen på takterassen som inte gjorde sig till och därför stal våra hjärtan. Där satt vi tre, under stilla perfekt terassmusik och såg hur solen sakta gjorde himlen ännu mera rosa än vad vi trott var nånsin möjligt.

Sedan gick vi alltså tillbaka till vandrarhemmet. Sedan sov vi, sedan vaknade vi, sedan gjorde vi grejerna i stycket ovanför och sedan åkte vi tillbaka till Santiago för att fira jul.

Sedan kom branden.

Skitbrand.

God jävla jul på dig själv du.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s