Chile #19: hemma på min gata i stan

Varje resa har ett hemma. Varje äventyr en vardag. Begreppet hemma blir aldrig så relativt som på andra sidan jordklotet, där jag befinner mig nu.

Hej!!

Nu är vi hemma igen. Två dagar i Concepción och nu åter i Santiago, området Santa Lucía, huvudgatan Alameda som leder mot Plaza de la Dignidad. Huvudstaden. Samma kvarter fast nu bor vi i ett högre hus. Jättehögt. I lägenhet med balkong, terass och magisk utsikt över berg och Santiagobrus.

Brus är det. Även 16 våningar upp. Igår kväll när jag laddade tvättmaskinen kom det ett taktfast plankande från en av de tusentals balkongerna. Tog ett tag innan jag hörde tonen i demonstranternas slagverk. Man tar det man har, ofta en stekpanna och en slev, och så trummar man melodin.

När jag lokaliserat trumslagarna, plockade jag fram en egen stekpanna med slev.

Plank, plank.

Det är skönt att vara två dagar i mindre städer, men också fint att komma tillbaka till en plats man känner igen. Oavsett om man åker från stor till liten, från liten till stor, från brus till tystnad eller tvärtom. Från Concepción med sitt lokaltåg och sin stora flod, till Santiago med sitt myller.

Så nu är jag på väg till jobbmöte igen. Denna gång ett uppföljande möte med gruvministerns sekreterare. Vi ska prata litiumstrategi, hoppas jag. Så har jag hämtat ut mitt nya pass och innan dess ätit den vanliga standardfrullen på balkongen: pulverkaffe, stekt matbanan och avokadomacka.

Ledsen för detta svenniga hemma igen-inlägg.

Men det är känslan just nu.

🐳

Efter detta skrevs, försökte jag hitta in till gruvministeriet och gick direkt vilse i hissarna. Jag ville gråta av ilska över min egen oförmåga. Men vad är en storstad utan att man kan gå vilse i den, hur hemma den än må kännas?