Chile #16: jag och solen.

Yo alla soldyrkare!

Idag har jag fått jobba med mig själv.

Ni som känner mig vet att det finns två bra sätt att plocka fram mina potentiellt sämsta sidor.

Nej. Det finns bara ett.

Att sätta mig i skuggan så att jag kan titta ut på solen.

Vi sitter på ett kafé i Concepción och jobbar. Fel, Mattias jobbar och jag terapibloggar.

Vi är här för att fråga skogsindustrin varför de inte producerar biobränsle till de långväga transporterna av sina restprodukter. Hotellet vi bor på har två kaféer och en innergård. Innergården är full med parkerade bilar. Där jag ser en uteplats, ser andra en nödvändig parkeringsplats.

Helvete vad jag har svårt för att vistas i ett soligt land utan att vistas i solen. Därav terapibloggandet. Jag var nyss ute och ringde ett videosamtal i solen för att informera min syster om litiumproduktion i Chile. Att skriva texter är svårt i solen. Jag såg en möjlighet att något viktigt samtidigt som jag fick vara ute: att informera om litium.

När jag blir placerad med solen i blickfånget får jag jobba med hur jag tänker kring mig själv och solen.

Tankar jag tänker just nu är:

Vi jobbar fortfarande, om en vecka är det semester och då ska vi norrut till kusten.

Vi har snart skrivjobbat klart för dagen, då ska vi ut och upptäcka stan och spela in filmsnuttar – utomhus!

I Chile är solen för stark för att vara i hela tiden. Huden vill hellre ha lite i taget. Brännan behöver få smyga sig på. Perfekt för en jobbresa där man har möten med högdjur i luftkonditionerade kontorsrum.

Det jag producerar i skuggan, ger mig lika mycket tillfredsställelse som om jag hade vistats i solen utan att producera något av värde.

De tankarna räcker ganska långt.

När de inte räcker, får jag helt enkelt gilla läget. Kaféet är ett skitställe men kunde inte vi veta och så snart vi är klara drar vi härifrån och UT.

Eller så får jag helt enkelt göra som jobb-Mattias nyss bad mig: gå och köpa en vattenmelon, för h-ete.

Sol och vatten, check