Chile #12: öknen.

När det rör sig som minst utanför huvudet, när allting där är fullständigt tyst och alldeles alldeles stilla, så rör det sig som mest inuti.

Vi går upp i gryningen. Mattias väcker mig när det fortfarande är mörkt och vi trycker ner all packning i ryggsäckarna. Borsta tänderna snabbt snabbt. Det är nu eller aldrig. Hej då vandrarhemmet, nyckeln till tanten och iväg.

Nio kilometer är det. Sväng vänster, hej vägbommen och gnugga sömnen ur ögonen vakten, vi vill in och upp i öknens torra stilla öga.

Uppåt. Vägen är packad som asfalt men av packad sandskorpa, bilen vi hyrt dansar fram. Där är starten, vi parkerar bredvid en buss som står på tomgång.

Lite kyligt är det. På med sjalen, ner med skorna i sanden, denna sand!, vi kommer inte vara först på toppen och solen har redan gått upp men allting är ändå så magiskt som man någonsin kan förvänta sig av en öken.

Vi når den första toppen. Utsikten: sanddyner från andra världar och Ander Ander Ander. Anderna. Sandryggar som man annars bara ser på film. De viker ut sig för oss i sitt rödbruna majestät, bara för oss. Eller, de viker inte ut sig. De vräker sig inte. De har redan vräkt ut sig, legat där länge. De är stelnade vågor av det böljande havet.

Vi fotar. För minnet, och syftet att dela det med andra. Jag tänker på dem som väljer att inte fota vid upplevelser. De som observerar, kanske drar ett extra djupt andetag och med djup koncentration låter blicken jobba sig över bergskammen. De som menar att det finns andra sätt än att fota, som bättre gör rättvisa åt minnen.

Vi går vidare. Det springer tre hundar framför oss på stigen. Tufsiga. En har valpöron trots att den måste vara flera år gammal, en annan skulle behöva kamma sin stripiga päls. En tredje skulle behöva bli lite mer artig till sättet. De var vid parkeringen och har bestämt sig för att följa med oss. De bor nog här.

Vi når topparnas topp. Längre kommer man inte. Vi slår oss ned, och hundarna lägger sig runt oss, vaktar sin flock.

När vi kommer till bilen igen är hundarna upprörda. De fattar att vi ska iväg. De studsar runt bilen så att vi kör så långsamt att vi fastnar i sanden. De biter och tuggar på däcken. Sluta hundarna, det är inte roligt längre.

Vi gräver loss en massa rödbrun sand från hjulen som fastnat. Några stenar runt, ett litet knyck och så är vi loss.

Vi åker. Tror vi. Runt bilen springer hundarna. Allt handlar nu om att navigera mellan dem för att få upp tillräckligt med fart för att kunna dra ifrån. När vi äntligen lyckas, en elbil hade accat fortare!, märker vi att hundarna inte alls saktar ner. De springer som geparder i 50km/h bredvid oss. De kör ökenrally utan en enda vattendroppe i sikte.

Öknen är vitsprängd. Vi måste stanna för att inte dö ökendöden. Vi tassar uppför en liten kulle på porös berggrund. Allt är så krispigt och vitt. Barfota tassar jag iväg ännu ett stycke. Allt är vitsprängt och tyst. Så stilla. Här finns inget liv. Inte en ökenråtta. Ingenting. Allt är tyst. Det är verkligen ett stelnat hav. Lika frigörande att vila blicken på, som för att låta alla frågor som staplats på hög i hjärtat, ska lösas upp och få svar.

Man tittar, observerar, lyssnar, och till slut berättar bergen.