Chile #12: havet IRL, måste bara fixa punkan först

Vi är i hamnstaden Antofagasta som gränsar till Atacamaöknen. 32 mil är det dit. När vi kommer tillbaka från öknen och litiumbassängerna, är det dags för två saker:

Ett. Punka. Helvete. Vi märker det när vi parkerat bilen vid stranden där det var tänkt att vara dags för sak nummer två först. Höger fram, vi plockar fram reservdäck och domkraft. Jag sköter domkraften. Det är kul, jag har aldrig förut fattat grejen med domkraftens otroliga hävarm.

Vi dividerar om vem som orsakat punkan. Jag skyller på hundarna. Mattias skyller på öknen.

Två. Dags för första doppet, i Stilla Havet!! Hur kittlande. Minibukten där detta sker är förrädisk med stora stenar ganska nära land som man omöjligt ser. Man måste känna sig fram, inte simma för långt ut och inte simma för aningslöst.

På vägen in från de lurande stenarna kan man fånga en våg. Den surfar man sedan in på med hjälp av salthaltens flytkraft och händerna som klättrar längs botten. Man kan också lägga sig att flyta och låta sig översköljas av vågen för att säkra hårets saltvattendos.

Sedan tassar man upp på stranden som består av tusen miljoner ganska vassa snäckskal och för stora sandkorn.

Innan man kommer till den anlagda strandpromenaden, vänder man sig om, hjärtat pickar lite, och man viskar:

Tack havet. Havet, tack. Fina bästa salta våta havet tack.

🐬