Chile #10: havet.

På den tionde dagen såg jag det.

Det hade legat och kluckat medan jag träffade gruvministern. I en dryg vecka hade det frustat i det tysta, vräkt sig mot klipporna utan att ge sig tillkänna, böljande smekt varje sandkorn på Chiles västra kust.

Havet.

Där var det.

Där, bakom bussfönstret, fanns det plötsligt. Efter att vi stressat runt på Santiagos busstation och med fem minuters marginal hoppat ombord på rätt buss norrut, hade vi äntligen åkt tillräckligt långt för att komma nära.

Vägen går rakt norrut, via kusten en bit. Flera timmar har vi på oss innan vägen svänger, att se oss mätta på havet och ta bussfönsterfoton på det mytiska, vilda, bombastiska blå.

Som aldrig hade varit vad det är, utan örnarna. Och klipporna. Och kaktusarna.

Och känslan av att titta på fönsterbilderna och veta att havet, havet IRL, havet bortom fönstret, bortom bilden –

är tusen gånger vildare.

🐬