Chile #8: att skymta Anderna

Snabb morgonblogg i väntan på dagens begivenheter.

Igår var vi uppe på San Cristóbal. Det är en kulle med en jungfru Maria-staty. Man tar bergbanan upp och däruppe är man turist eller cyklist eller religiös. De religiösa biktar sig i biktbåsen, cyklisterna sitter själva eller tillsammans och pustar ut efter att ha klättrat upp längs någon av de slingrande vägarna.

Turisterna går sakta omkring och hänförs av utsikten. Tar något kort. Sedan sitter de på små fik och dricker iste med persika och äter empanadas.

De förundras över den ljumma kvällssolen med Santiagos skyline och bergskedjorna i bakgrunden. Tänker, vad disig solen är, och vet egentligen att det beror på föroreningarna men väljer att inte tänka så just då.

De sitter på trappan upp mot statyn. Ser palmer, ser ståtliga barrträd som är helt stilla och där barren växer från grenen och uppåt. Så värdiga är bara barrträd. Ser himlen bakom och böjer sig fram lite för att se taken på alla Santiagos hus.

De tänker:

En chilensk flagga därnere!! Hur stor måste den inte vara för att synas här uppifrån?

De tänker:

Bergen!! Hur mycket skriker inte benen och klätterhjärtat efter höjdmeter?

De tänker:

Konturerna!! Hur mycket längtar inte ögonen att få vila sig på Andernas konturer. Vila länge.

Svaret är:

De längtar.

Jättemycket. Jätte jätte jättemycket.

Och de ska få komma dit i januari.