Chile #6: cyklisterna

Snabbt snabbt mellan två möten skriver jag detta om cyklisterna i Santiago. Det är inte sista gången jag skriver om dem, så snälla ha tålamod det kommer fler!!

För:

Cyklister patrullerar Santiagos gator. Eller mer specifikt Alameda, den stora avenyn som leder till Plaza de la Dignidad. Oroligheternas epicentrum. Detta område kan må gott av lite trygghet!

Vi har sedan vi kom till Santiago, försökt formulera i ord vad det är med dessa hjulburna som ger denna trygghet. Varifrån känslan av att de skulle släppa allt och komma till undsättning, härrör. Vad som skiljer Santiagos cyklister från dussincyklisterna.

Idag föll bitarna på plats tillräckligt för att det skulle kunna bli ett inlägg.

Ett: de kör rejäla cyklar i urban miljö. Dessa cyklister plöjer över såväl Santiagos berg som omger staden, som glassplitter, gatsten och sönderbrända lyktstolpar. Deras breda däck signalerar: vi tar oss fram.

Två: de bär hjälm och gasmask. Alt sjal. Stenar som viner genom luften, bilar som prejar och tårgasen från spökfordon. Inget kommer åt dem.

Tre: de observerar och dokumenterar. De cyklar lite, så ställer de sig upp i sadeln och ser sig omkring. Kanske stannar de till, i grupp, och observerar. Så tar de fram mobilkameran och dokumenterar. Ingen ska få tro att någon ska få komma undan med något.

Och så har vi den värdighet som dessa cyklister utstrålar genom sin låga kadens. Något med kadensen säger oss andra att de har koll, de har rätt vara här, här ska inte stressas i onödan. Och har de inte full koll, så skaffar de sig det. De höjer inte kadensen förrän de måste, av säkerhetsskäl.

I en stad där få litar på ordningsmakten, litar man på cyklisterna.

Hur kan man inte vilja vara som dem?