Vi körde väl Barva!
Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.
För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.
Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!
Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.
Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.
Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.
77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.
Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!
🌟🌟🌟
Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019
Grön Cyklist 