Gotland på hösten.

Hej från Östersjöns utpost i öst.

Jag har länge velat åka till Gotland på hösten. Det har varit en drömmig fantasi om att stå med händerna i skyn medan bränningarna kastar sig mot klipporna. Denna vecka blev fantasin något mera verklig. Karinfamiljen, min allra käraste nästan-familj i Eskilstuna, hade bjudit med mig till ett hus i Kvarnåkershamn.

Hur det var, Gotland på hösten?

Låt mig kort summera, för er som undrar.

Vinden var som på sommaren. Blåsig och ständigt närvarande, särskilt vid stranden.

Himlen var som på sommaren, växlande blå och ljuvlig.

Sanden var som på sommaren, men kallare. Stelare.

Vågorna var som på sommaren, lika frustande. Böljande, njutande, älskande som den som vet sitt värde för väl för att be om ursäkt för den plats den tar.

Men samtidigt någon som inte vet något annat. Som finner sig, njuter av det som njutas kan.

Luften var kallare. Havet hade en kallare färg, och var isblått kylande när man badade.

Löven var gulare.

Och mörkret. Det var tusen gånger mörkare. Och när jag gick de 900 meterna genom pinad tallskog, över en grusväg, längs en åker och till sist nådde nattstranden –

Ja.

Då var mörkret totalt jäkla jättenära.

Bara vågorna och vinden hördes. Jag stod mitt i det kompakta mörkret på nattstranden vänd mot havet. Jag sträckte upp mina armar mot natthimlen. Jag var mörkret och mörkret var jag.

Tjugo sekunder stod jag så. Bakom mig fanns allt annat inklusive spökena från creepy-podden.

Så tog jag några steg mot vattenbrynet där vågorna rullade in. Det var dags för mitt nattdop. Några handfullar av det salta Östersjöskummet skulle upp på huvudet.

Det salta, kalla, skummande bubblet.

Jag vände mig om. Vad bra jag såg. Allt var inte längre mörkt. Där fanns konturer av träd, vägar, buskar, strandgräs. På med pannlampan igen, och upp mot huset.

Det gotländska höstmörkret var svart och kompakt på ytan. Men vågade man se in i det, var mörkret intagande.

🐬🐬🐬

På färjan stod jag ute på däck och tittade ner i de bubblande vågorna. Som vanligt funderade jag på hur det vore att vara en våg. Så böljande och föränderlig.

Och pulsen då? Ja. Ju mer det blåste och ju mer havet skummande vräkte sig mot stranden.

Ju mer gick den ner.

Elvira tog bilden på mamma Karin