Lika frusen som den sönderkylda bärnstenslagern

Yo.

Har vi pratat om hur cyklingskyla påverkar psyket? Alltså när man fryser under färd.

Den cyklist som fryser under passet förvandlas till en böld på cykelglädjen. Det är locket på, våt filt, vidbränd riskastrull. You name it. Allt dödas.

Denna frysdöd gick min cykelglädje tillmötes i måndags då jag hade finbesök. Alex hade ärenden i storstan och hade påpassligt packat med sig racern för ett sista hej då-pass till landsvägarna innan vintern.

Vi körde ut till Saltis. Siktet var inställt på serpentinen upp till gamla observatoriet. Den bör varje viktig besökare ges möjlighet atr cykla.

Alex var på olidligt positivt humör, smart och varmt klädd på sin styva Cannondale. Jag blev snabbt huttrig i den oväntade regnskuren på utvägen, och tillståndet förvärrades.

Vad jag skrynklade mitt stackars nylle. Hur Alex peppade. Hur kylan åt sig in i mina fötter genom blöta strumpor som sakta gjorde fötterna obrukbara. Vad kylan nästan lyckades göra med händerna mina men räddades av att vi höll igång kroppen ända in från Slussen förbi Fotografiska och ända in på Västerbron. Och över den. Alex hade nog med värme kvar i kroppen för att njuta av utsikten, medan allt jag såg för mitt inre var duschen.

Jag vill aldrig mer bli den versionen av mitt cykeljag.

Amen over and out!!

🐎🐎🐎

Men hösten var ju självklart dödligt bildskön

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s