Dagen då undanflykterna tog slut

Det var i söndags jag bestämde mig. Det hade blivit dags att vända ansiktet mot något jag länge vänt ryggen.

Sträcka händerna mot något jag länge varit bakbunden att nå.

Sverigetempot 2020.

2100 kilometer genom hela jäkla Sverige, från Riksgränsen till Ystad. På sju dagar.

Jag pratade med mig själv:

Det är långt, men inte för långt.

Jo det är det

Det kommer göra ont, men inte för ont.

Jo det kommer det

Man kommer bli trött, men inte för trött.

Jo det kommer man

Sådär höll jag på.

Och nu finns beslutet där. Januari öppnar anmälan. Den 4 juli startar jag och Robert och Sophie och alla andra som har åtaganden eller preferenser som gör sista startdagen till vår. Och innan oss, alla andra som redan finns på startlistan.

Så Sverigetempot 2020. Ät mig levande, så lovar jag att kräla, mosa, trycka, vråla, skrika, slåss och trampa.

För dig.

🐎🐎🐎

Återanvänder en post back-selfie från Alperna och jobb-Mattias tog övre bilden när vågorna dundrade mot Visby under Almedalen

2 reaktioner på ”Dagen då undanflykterna tog slut

  1. ”It is never too late to run away and join the circus” och det är aldrig för tidigt att lyfta på cykelkepsen för någon som har bestämd sig och vänt ansiktet mot något hon länge vänt ryggen!

    Gillad av 1 person

    • Tack för att du lyfter på kepsen redan nu Jussi!! Jag ska ladda hela året och sen får du förhoppningsvis skäl att lyfta på den än en gång!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s