Känslan just nu.

Torsdag 15.21, jag och mamma.

Sommarstugan.

Pappa poar med något när vi hör regnet tillta. Han är på övervåningen, vi på nedre när jag kastar en blick på mamma och hon en tillbaka på mig.

Det är dags. Av med allt och på med träskor. Ute regndroppar stora som dasslock i flockar om miljoner.

Vi går mot ån. Nej, vi springer. Det är dags. Mamma vill lyssna på regnet. I våra träskor når vi bryggan och trippar ut mot badstegen.

Allt är så halt och blött i detta augustiregn. Hud och himmel, droppar och luft, finns det ens någon gräns dem emellan?

Nu hoppar mamma i, och nu jag.

Regnet plaskar mot vattenytan. Det blir tio droppar av en stor eftersom droppen är så tung och faller med sådan kraft. Plask. Nej, säger mamma, inte plaskar, det prasslar. Och då hör jag det också. Prasslar är faktiskt precis vad dropparna gör. Och vi simmar och jag lägger ansiktet i vattenytan i nivå med näckrosorna. Jag kisar bland prasslande droppar.

De förblindar mig.

Mamma går upp, jag väntar i min prasslande vattenyta och vi springer upp tillsammans och är hud och luft och himmel och sjö och vatten och regn samtidigt.

Och om inte det är kärleken till livet, så vet jag nog varken vad kärlek eller liv ens är.

❤️

Sorry pretto, blir så med bad i ösregn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s