På tåget.

Jag fick barnvagnsplatsen.

Hell yeah vi är på väg.

Amirans första långresa med tåg!!

Yes yes. Klockan ringde i morse, jag körde Västerbron till stationen och nu sitter jag tryggt på X2000. Stämningen är lugn. Alla är trötta såhär tidigt. Cykeln är nerpackad i sin väska och jag befinner mig alltså i den gudabenådade vagn 5. Med barnvagnsplats. Denna gåva!

Jag packade in cykeln i väskan upp och ner faktiskt. Kändes lite bättre att ha sadel och styre mot backen än kedja och drev. Hjulen i, och hjälmen, och så lyfta på tåget som om det vore det naturligaste i världen. Ba ”jag har en cykel i väska då rå?”.

Lätt förhöjd puls tills jag hittade barnvagnsplatsen.

Men det känns alltid bra att resa med cykel.

Det bästa är ju alltid när man får rulla av och på en färja, men av och på tåg ger en hyfsad kick det också.

Min ryggsäck är maxad. Tyvärr har jag inte underhållit min förmåga att packa lätt som jag önskat. Men så länge det är ett kolli så är det godkänt.

Nu är det gratiskaffe och macka här. I väntan på byte i Köpenhamn. Lite nervigt att inte exakt veta om Amiran kommer få plats. Märker det direkt på psyket som börjat noja om ett par brallor jag borde tagit med mig istället för dem jag faktiskt tog.

Aja.

Västerbron i gryning på det!

Söndag 14 juli

Yo, kort rapport från morgonens brottningsmatch med psyket här.

Oj oj lilla psyket. Det började jävlas redan igår kväll på tunnelbanan. En närstående ringde, jag var låg när jag borde blivit glad. Vi kom hem, det blev uppesittarkväll och så däckade jag för sent. Så i morse vaknade jag av jävla alarmet. Helvete det skulle ju cyklas, på med fina nyvaxade kedjan och ner med havre i magen och iväg. Men benen ville egentligen inte, jag fick tvinga och locka pocka. Så kom vi ändå en avgörande minut för sent, jag missade gruppen på Tranebergsbron skit också.

Det fick bli plan B. Hem en sväng bara. Åh nej skulle aldrig gjort det. Psyket fick spel, började sakna

💓havet💓

och stångades så att jag fick använda båda händerna för att styra det rätt.

Jag låg på sängen och vrålade ut min havslängtan i kudden. Klockan var elva.

Kolla rutter. Havet. Måste havet. Trampade ut mot Värmdö, vände, trampade mot Nacka, vände, trampade mot Saltis. Äntligen. Vände inte. Körde mot Duvnäs. Hav!

Parkera Amiran mot en björk, ta havet i bägge händerna och skölja ansiktet, dyka ner i havet i fantasin.

Tillbaka. Stockholm 9 på skylten.

Trycka en halvmesyr till skyltspurt. Vända halvvägs upp i en villabacke. Herregud benen, är resfebern så stark?

Så Slussen och Hornsgatan mot Mariatorget. Något händer. Ner mot Münchenbryggeriet, söder Mälarstrand mot brofästet med stort B.

Västerbron.

Här blir vi sams, jag och mitt psyke. Här trycker vi oss upp och tittar vänster mot Essingebron, höger mot centrala Stockholm, rakt fram mot krönet.

Här stannar vi.

Sedan ska vi bada, inte för att det måste badas, utan för att det är härligt.

Och imorgon ska det cyklas till stationen i morgonregnet vid 05.30 för att hoppas på tåget mot Alperna.

Men låt oss njuta av Kristinebergsdoppet först.

🦋🦋🦋

Nyvaxad

Kedjetema på bloggen idag!

Yes. Jag har varit på en blixtvisit i mitt Eskilstunahem (💓), och idag hade jag den stora turen att få kedjorna vaxade.

Det var bästa Sméstan-Björn som stod för denna behandling. Jag har tidigare kommit i kontakt med tekniken, som ska ge ökat skydd och minskat behov av underhåll. Detta ihop med rengjord kassett i torra förhållanden ser dessutom otroligt välskött ut. Det gillar vi!

Vi var i Björns cykelkök. Han började med att bada mina kedjor i ett tre olika reningsbad. Bägge kedjorna var såklart skitigare än jag trott. Sedan torkade de lite innan vaxningen, som ägde rum i en kastrull. Sedan torkade de, och blev stela. Så man ska bryta till dem innan montering.

Vaxet är ett avancerat vax såklart. Är ju Björn som fixar. Men vi konstaterade att det borde funka med stearin eller paraffin från gamla ljusstumpar. För oss som inte orkar stöpa ljus av stumparna!

En timme tog behandlingen. Lagom tid för att uppdatera sig om Björns triathlon-kval till Iron Man på Nya Zeeland, formen efter Jönköping och tankar inför Iron Man Kalmar i augusti. Visste ni att banan går över Ölandsbron, den enda gången man får cykla över bron?

Och det bästa med att Björn kunde bjussa på sin tid och sina skills på detta sätt? Ja det är jag kommer att få återgälda tjänsten genom att vid tillfälle bjuda honom på kylda drycker och snacka ännu mera cykel!

Detta är essensen av cykelvärldens sociala sida. Någon hjälper någon med något, som man oftast aldrig pallat fixa själv, man får återgälda nästa gång man ses och så fortsätter det sociala kittet mellan oss att byggas på i en positiv spiral.

Älskar!

En atlet av Björns rang kör självklart på guldkedja

Väska!!

Yo lo!!

Får jag presentera min nya väska!!

Den här väskan ska ta mig och Amiran ut på äventyr på måndag. Yes yes YES. Yes. Vi ska tugga motlut, dricka finvin och käka styrlinda i, i, i –

Alperna!!

Yes. Så är det. Franska alperna till och med. Oui Oui. Detta är cykelresandets årtionde. Äventyrens vår. Det var när jag konstaterade hur långt det var att tuffa till Mallis med tåg och båt som drömmen om alperna började ta form. Tänka sig så praktiskt då att jag råkade säga det till Ena och Emil som hade en plats över i sin stuga i närheten av Albertville där de skulle stanna en vecka!

Med lite annat skönt folk. Och klättra i berg. Och sen avsluta veckan med att köra nåt ruggigt bergigt lopp med serpentiner och höjdmeter som heter l’Etape du Tour. Alltså en del av Tour de France, antar jag!

Åter till väskan. Den är min räddning. Den gör nämligen så att jag kan ta med mig Amiran på tåget ner till Frankrike. Skuffa in den i bagaget på tåget bara he he. Och det som är extra bra med den, som också Ena och Emil sa när de tipsade mig, för de reser också ofta med cyklar på tåg till platser, att den kan vikas ihop som en liten lätt fyrkant! Som knappt väger nåt. Och det betyder att jag på måndag kl. 0530, kan cykla till stationen på Amiran, packa ner ram och hjul i väskan och vända styret, och så kan jag kliva på tåget! Inget stort och bängligt att släpa på! Väskan får plats i min ryggsäck sen!

Sorry lite hög över min väska.

Det finns såklart ett spänningsmoment också. Och det är att tågen är extremt fulla nu i mitten av juli vilket betyder att jag inte minst på nattåget kommer få kämpa för att hitta bra med plats åt väskan.

Det ska vara lite så när man reser.

Kram och plutmun med väskan under armen på det!!

Hemmadoppet

Hemmadoppet vaknar vid tretiden på eftermiddagen din första dag på kontoret efter Almedalen. Det gnuggar sig i ögonen, ser sig yrvaket omkring och nyper dig i kjolfållen. Det vill att du ska följa med. När du är för inne i ditt strategidokument, tar det ett stadigare tag och rycker till.

När du tittar ned, vinkar det och ler med ögon som fyrverkerier.

Det glimrar. Du förstår. Ja. Ikväll efter gymmet ses vi.

Hemmadoppet väntar tills du svettats klart. Tills du cyklat hem över St. Eriksplan och bron över till Kungsholmen. Det väntar vid bryggan längst ut där Hornsbergs strand slutar och vattnet tar vid. Det väntar tills du parkerat crossen mot träbritsen och valt vilka kläder du ska simma i. Det väntar tills du tagit ett litet foto på crossen i motljus. Till bloggen, som du säger.

Så är du klar. Du går mot doppet. Hemmadoppet. Du tittar ut mot det stilla vattnet, Mälaren, där hemmadoppet väntar.

Vågorna är små. Det är okej och inget konstigt. För istället för havets skummande inferno, bjuder hemmadoppet istället på sötvattnets vyssjande vaggvisa.

Du dyker. Du stannar med ögonen i vattenytan och plirar mot kvällssolen.

Ja.

Där havets semestersälta slutar, tar hemmadoppet vid.

❤️

En skärva långfärdslycka

Kära läsare.

Sitter på båten till fastlandet, hög av den tramptagskärlek som det senaste dygnet har invaderat min kropp.

För om cykling är bra för bloggen, så är cykeltouring bra för hjärtat. Jag insåg det när jag igår drog norrut från Visby efter att ha vinkat av jobb-Mattias vid bussen. Hej då ses på kontoret! Känslan kom smygande som tusen fladdrande fjärilar och bolmade ut i benen som ett galopperande Gotlandsruss.

Iväg!!

Jag hade packat tre väskor, varav den största fick vänta i Visby medan jag och de andra två gjorde ärenden i Fleringe. I de två fanns sådant man behöver för en touring på allt från ett dygn till en månad.

Så är det! Ett dygn är en månad är ett liv när man långfärdscyklar!

Mina ärenden var att 1) besöka två barndomsvänner, och 2) på vägen dit få mig ett maffigt och minnesvärt dopp i havet.

Jag hade för en gångs skull god tid på mig. 56 km utspritt på många timmar av tramptag och upplevelser. Och vägrenarna stod redo med gulmåra och blåeld för att jag skulle ha något vackert att vila ögonen på.

Jag trampade ut från busshållplatsen. Innan första rondellen svängde jag av mot stigen som plöjer rakt mot havet. Crossen var ju ändå crossen. Jag lotsade oss över grus och gräs på den smala nedfarten mot cykelbanan. Den tog oss förbi Gustavsviks camping, det besynnerligt vräkiga Snäck-komplexet och till slut upp till stora vägen igen via col d’Gotland. Knep en 19-plats på backsegmentet yey!!

Så körde jag förbi allt jag känner så väl: orterna och vägskyltarna och de inbjudande grusvägarna man vill upptäcka men inte nu, och så lite riktig ö-feeling strax söder om Kappelshamn. Karga hedar; buskar så vindpinade att de knappt rör sig när det blåser längre, blommor som tycks leva på luft.

Och på kärleken till ön

Västerut mot Hall, och vänster mot Hallshuk. Och där, där var det maffigt!

Hallshuk är, förutom en rar by, ett par bryggor med ekor och vågbrytare. När man går ut på bryggan som vetter mot vågbrytaren så fattar man grejen. Helvete vilka vågor. I solen är de skummande. De rullar in från Östersjön och vräker sig mot Hallshuk och mig där jag sitter och känner badlängtan.

Jag vill bli ett med denna urkraft.

Men inte här. Det får räcka att lägga sig raklång på magen och doppa nyllet och pannan i det salta. Jag ska vidare och hittar till slut en stig mot havet någon mil bort. Stigen ropar på mig och leder till ännu en vågbrytare, och på ena sidan är det lä. Där sitter ett kärlekspar som tittar upp på mig när jag diskret klickar ur för att parkera crossen i stenskravlet.

De vill väl vänslas i fred. Men här ska mitt bad ske. Och vågbrytaren som kanske är en pir, är lång, både kärlekspar och badande får plats. Jag trippar ut på piren och känner livet i mig. Längst ut stannar jag och sträcker armarna mot himlen. Jag andas in det salta som når mina lungor från de skummande vågorna. Vinden färdas in i min hud och ut genom den och snart ska det salta vattnet göra samma sak. Jag kliver försiktigt ned bland de stora klippblocken där vågorna slår, och går i.

***bad under glädjeskrik***

Ja. Så var det. Så är det att bada i havet.

För hur salt var inte vattnet, hur omslutande betedde det sig inte och hur svalkande slog inte vågorna mot pannan?

Man vill ju stanna tiden, men havet har löst det genom sin kyla, för när den som badar blir tillräckligt kall så går den upp. Och: det är ju trots allt på land som man cyklar.Vila på ett klippblock, så solvarmt, upp till bibs och skor och hjälm och cross. Trampa vidare mot barndomsvännerna och dela en omsorgsfullt lagad middag på trädgårdens gröna. Bjudas på kylda drycker, morötter från pallkragen bredvid. Hur ljuvligt för en cyklande!

Krama om. Prata minnen. Skratta åt något någon gjorde eller sa för länge sedan. Uppdatera sig om vad som hänt och med vem i den gemensamma kretsen. Prata om det som var för trettio år sedan, och det som kanske är början på de kommande trettio. Prata om striden för Ojnareskogen intill som äntligen tycks vara till ända. Ibland vara tyst och bara tycka om att bara vara nära. Som man gör med dem som ömsesidigt betyder något för varandra utifrån gemensamma minnen man aldrig vill mista.

Efter smulpajen är det som vanligt dags att skåda nattdjur. Tröja på. Tomten är stor och faunan är inkännande med hög integritet. Fåren prasslar på andra sidan staketet. Min almedalskropp noterar svärmande pingborrar i trädet, sedan börjar den vingla. Av trötthet. Det går inte att stå rakt. Vännerna: Godnatt, sov tills du vaknar och du vet att det är öppet om du behöver gå från stugan du sover i till badrummet i stora huset? Du har allt, du fryser inte? Ok du vet var elementet finns, skruva upp det om du behöver, sov gott nu Anna!

Tretton timmar senare vaknar jag. Älskade Gotlandstystnad. Vad min kropp har saknat dig.

Efter müsli och te-frukost får jag hej då-kramen. Det är dags att vända mot färjan. En koll på klockan: jag hinner om jag mosar. I med rätt musik och fokus och pang, benen tar mig ända in till hamnen.

Vänta, det fanns faktiskt en plan B. Som det ska om man missar båten. Eller bara om man allmänt vill leva ett mindre stressande touring-liv. Och det var att käka cykelkäk på Stora Ego vid Österport, sitta kvar och plöja post-Almedalen jobbgrejer, få sig ett sista dopp i 💓havet💓 innan avfärd och sedan glida in i färjans gap lagom till 19.30.

Man måste ha en plan B.

Måste tillåta sig att tänka den livsbejakande tanken att

Det är en annan resa

Oavsett om den handlar om bad, bufféer eller grusvägar.

Här slutar detta inlägg. Två små väskor har blivit tre igen, snart är det pendel till Odenplan för hela ekipaget och därifrån cykelbana genom julikvällen hem till Kristineberg. Och för att avsluta det här inlägget, så kommer en sliten klyscha från min spellista:

Ditt hem är ditt hem om du älskar det.

Nu får och hav och vägrenar på det, over and out och glad förbannad finmåndag på er!!

🐎🐎🐎

Publiceringen fördröjdes något pga uppkopplingen på havet men det är ok havet, det är ok, du är ok

Tofta skjutfält et. al, som man säger

Yo bloggläsare!

Vad gör väl lite cykling för en cykelblogg?

Jag är i Visby och gör Visbygrejer de sista dagarna efter Almedalen. Det blir inte mycket bloggat när man knappt gör mer än att kika under lugg på crossen där i hörnet eller rentav låna ut den till någon som trampar den till affären.

Visst, jag skulle kunna blogga loss på drömmiga Visby. Blogga drömmiga Visby-grejer, blogga rappade hus och rosor och ruiner, men alla vet ju redan hur det är i Visby.

Man går runt i gränderna och slutar kvällen på en klint med utsikt över havet och domkyrkan. Man spånar över något viktigt eller oviktigt, kanske garvar ihjäl sig en stund. Ibland med något eller någon i handen, ibland inte.

Det har vi gjort, jag och jobbfolket. Och det är ju bra. Men det ger ju inte tillräckligt med bränsle för en cykelblogg.

Men så igår så fick jag äntligen cykla skjutfältet! Och då fick tankarna äntligen lite cykelbränsle. Och det började redan när jag knattrade ut på gatan utanför lägenheten som vi hyr med jobbet. Det är ju så att i Visby är det

KULLERSTEN!

så jag tryckte lite kullersten i gränderna innan det var dags att crossa fram på klinten söder om hamnen.

Vilken klint sen. Den stupar ner i havet; snubblar man där är man rökt, på det dåliga sättet. Och så hela tiden folk som sitter och har det bäst med varandra på mysiga ställen med havsutsikt.

Ibland kommer man lite väl nära havet själv. Det är när man tråcklat sig ner på den drömmiga stenstranden med ekor och vågskvalp. Då tar farten slut. Man vill bada, och måste därför upp igen på klinten för att slippa riskera att turen ballar ur till badrunda.

Man tar första bästa grusväg för att komma till skjutfältet. Man får ta första bästa flera gånger då man kommer till staket med vakt. Sedan är man ute på fältet och dess oändlighet. Vad tysta skjutfält är. Man köttar runt ett tag, reflekterar över en upphittad gevärskula och trycker lite grusmotlut.

Tofta skjutfält.

Sedan räcker det plötsligt, på ett sätt som känns bra.

Så man vänder och cyklar tillbaka över den skrovliga klinten. Nu är himlen gråare och man är glad att man tog foton när det var soligt så att det får se drömmigt ut på bloggen sen.

Ett bad vid kallbadhusets brygga medan damerna tar VM-brons, och upp till lägenheten.

Typ så!

Ja, och så lite extra kullersten såklart.

🦋

RR SM Linje 2019

***prolog***

Det här inlägget handlar egentligen om dig, min kärlek. Hur du nockar mig med din svala omfamning och ger en slängkyss innan du flyger iväg som en sjöjungfru, som det medium du är. Hur du finns i mitt blickfång vid toppen av Hallandsåsen och som klistrad i mitt minne när jag når grönskan efter den sista tvära högergiren in mot Båstad och hur min starka längtan efter dig driver kraften ner i pedalerna när jag trycker mig uppför den andra, tredje och fjärde vändan av Tarrabacken och till slut dundrar fram över kullerstenen vid målgång.

Så mycket längtar jag efter dig, att allting handlar om dig, du bländande och söta, du min kärlek, du, mitt salta, bräckta, blåa, ljuva –

havet.

***slut prolog***

Det är SM-dagen 2019. 28 juni, en vecka senare än i fjol. Som vanligt börjar denna RR vid nummerlappspånålningen, och i år är det Alex som står för den. Min vapendragare från Sméstan även detta SM, som när han fipplar med de åtta nålar som ska in i mitt klubbkit för att fästa lapparna, redan har kört sitt race. I morse. Sju gånger uppför Hallandsåsen. Sju gånger alla fartsträckor, alla kurvor, alla mot- och medvindspartier.

Vi masters-damer kör fyra varv. Fyra gånger allt.

Vi är vid starten, solen skiner som en galning och jag värmer upp längs Italienska vägen som bjuder på ett mjukt uppförslut. Jag träffar en Camilla från D40, vi snackar lite uppför motlutet. Inte alls som Tarrabacken, konstaterar vi, med sin maxlutning och längd, men även med sin mängd av hejarop från folk i dikesrenarna.

Älska dessa rop! För varje gång jag ställer mig på startlinjen och hör någon heja längs banan, så inser jag hur värdefullt detta inslag är. Det är det som är tävlingen! Att hetsa med de andra, köra smart och snyggt, testa nån taktik och vara en av dem som folk längs banan hejar på.

Som jag gjorde i morse. Ett leende, ett rop, ett extra watt hos dem som kör.

Klockan blir 16.10. Starten går. Jag är i bakre delen av klungan, bredvid både äldre och nyare bekanta i mastersklungan. Hej igen Eva, hej igen Erica, hej Camilla!

Masterstart uppför backen, lugnt och mjukt genom första kurvorna och rakorna, så

PANG

är de borta. Den sista jag ser försvinna över kullarna efter den tvära högergiren är vck-Erica.

Helvete.

Det har hänt, igen.

Rätt psyke ligger hemma och sover, fel psyke vädrar morgonluft.

Mitt kvanitativa klungmål, att gå i mål med en grupp, är borta. Nu är jag avhängd och nu handlar SM 2019 istället om kvalitet.

För vad gör jag med tre av allting kvar och när jag troligtvis kommer köra själv i dryga två timmar?

Jo:

jag rätar på ryggen och trampar stiligt. Speciellt förbi flaggvakterna längs banan. Yes, här gäller estetik och värdighet: om inte snabb, så snygg,

Jag tar kurvor snävare än varvet innan. Hur mycket fart kan jag behålla in i svängen, hur placerar jag blicken ännu längre fram och vilken växel ska i vid vilket tillfälle för att ta tillvara mer av rörelseenergin än förra varvet?

Jag tar tillvara på återhämtningen. Sista sträckan efter sista kurvan innehåller skuggig mysväg i grönskan. Syret flödar in i kroppen ut i tramporna lite mer än varvet innan.

Så får jag plötsligt en partempokamrat! Yes, jag är upphunnen och inte längre avhängd! Här kommer Motala IF och frihjular med högprofil. Vi växeldrar och passerar målrakan ihop men i backen släpper hon. Bra för min placering, sämre för min körglädje.

Jag tar backen lite snyggare. Den är ingen skräcködla, den är en del av loppet, som kräver teknik som vilken annan del som helst. Kraften ska tryckas ner med precision och portioneras ut med eftertanke. Överkroppen ska vara stilla. Ingen energi ska slösas på att vagga. Och jag ska sitta länge innan jag ställer mig upp.

Jag pustar, trampar ur backsyran och laddar för böljande fartpartier. Lite snabbare ska jag köra än varvet innan. Ner i bocken, tryck i benen, nu kör vi, kom igen nu benen.

Njuter av sista gången fjärde varvets backe. Eller försöker. Alex peppar från vägrenen, jag hatar och älskar backen samtidigt och diket ser mjukt och skönt ut för att inte tala om hur mysigt det vore att sätta ner foten lite lite lite några sekunder och pusta.

Men jag vet att då kommer jag inte upp igen. Då är mitt SM slut. Och det vill jag inte, jag vill knattra i mål på låg växel i hög fart över kullerstenen och darra av utmattning i hela kroppen när jag saktar ner mellan de rappade husen.

Så jag gör det.

Efter sista tvära kurvan återhämtar jag mig en sista gång. Jag sätter mig tillrätta, ner i bocken och exakt position på sadeln, andetag för syret och precisionen i pedalerna när jag kommer in mot sista vänster in mot 1 km-skylten och sista högergiren direkt efter den.

Jag frihjular genom dessa sista två kurvor och gör det enda rimliga man alltid ska på lopp.

Trycker slutspurten oavsett sällskap.

Och med hela Flanderns samlade kullerstenshatkärlek vrålar jag mig över mållinjen.

SM 2019, en skakande kropp och ett älskat stycke cykelmaskin under mig.

Jag körde det, igen.

❤ ❤ ❤

Alex plåtade och gick med på att bli plåtad efter egen målgång, jag kom fyra, och vann D30 gjorde såklart grymma Cecilia Hansen från Norberg, f-n vad du äger