l’Etape du Tour 2019: skärvor av en klättring

Varje race report börjar när vilopulsen går upp. Min går upp i startfållan. Alltid. I detta fall när vi kommit så långt att det började finnas vimplar ovanför våra hjälmskallar och dunka dunka i högtalarna. Darret. Pirret. Elden.

Nu.

Vi drog iväg, 07.37 var klockan och det var jag och Isa och Charlotte som var i samma fålla och därmed skulle köra lagtempo till första klättringen 20 km norr om Albertville.

Vi susade och rullade över kullarna i morgonljuset, benen värmdes upp men mina skrek ändå lite så vi saktade ner, och så var vi vid första klättringen.

Och eftersom l’etape du Tour handlar om att klättra dryga 4000 hm, så handlar denna RR mest om dem.

Dessa höjdmeter.

Min strategi var klar: jag skulle komma in i det klättertempo som jag haft i onsdags när vi körde Col de Marocaz från andra hållet. Den rytmen skulle jag ha uppför. Den var bekväm och kunde varieras upp och ned i tempo med bibehållen ansträngning. Från rätt muskler. Med rimlig variation i sittställning. Och den rytmen skulle underhållas genom flytande kolhydrater och lagom av annan cyklistföda. Och genom svalka i nacke och panna i fontän vid behov.

Och tänka sig, det höll.

Loppet handlade också egentligen om de två långa klättringarna, första på 20 km och andra på 30 km.

Den första gick mycket genom skugga. Mys. Jag tryckte på enligt plan och drack drack drack, fyllde på i en fontän och njöt av varje rygg jag passerade. Jag hade hittat ett tempo där jag närsomhelst kunde köra om någon, eller sakta ner om jag ville det. Bägge var lika ansträngande, precis som jag ville ha det. Ett lager av reservkraft fanns ständigt tillgänglig och fylldes ständigt på.

Klättringen var snällare i lutning än vad vi kört innan, men längre. Mitt i körde vi längs en turkos sjö. Även den mest sammanbitna snubbe stannade och tog kort. Och så gick det lite nedför.

Men när det gick riktigt nedför märktes det.

Det var långa lutande rakor med hårnålskurvor. Som gjort för hastighetsrekord om man skötte sig. Och det gjorde vi. 75km/h toppade jag, innan jag tog kurvan lite snävare än den innan och åter började trycka på i nästa raka.

***Peter toppade galna 108km/h***

Sen var det lite blandad körning, det blev mitt på dagen och temperaturen kröp uppåt. Svetten rann nedför kinder och ben. Isa och Charlotte var någonstans framför mig, jag jagade några britter ett tag och efter 100 km började helvetet.

Det var dags för den 30 km långa klättringen upp till Val Thorens.

Jag stannade i depån vid foten. Det fanns nötter, torkad frukt, sportdryck såklart, köttiga påläggsgrejer och så kokt potatis yey! Allting langat av fantastiska volontärer som direkt avslöjade min icke franska nationalitet. Fick dem väl så länge de svarade på franska!

En sväng till damrummet, spruta vatten i nacken och iväg.

Men helvetet som började var ett ganska trevligt helvete. Visst var det väl ett svettigt och soligt helvete, men benen tuggade på i den nyfunna backrytmen. Och medan cyklister flockades i dikesrenarna, den ena mer väggad än den andra, så trampade vi bara på. En kurva till, en lutning till, två ryggar till, ska du om då ökar jag!, stå upp lite, sitta, stå sitta stå, sitta, sitta, vatten i nacken och ta sportdryck istället för väggen.

Såklart vi skulle!

Och när nedräkningen till depån i klättringen var klar efter 17 km, fick jag nästan hybris. Jag kunde köra på! Det kunde bli min längsta non stop-klättring någonsin! Men så blev jag klok och tänkte på min strategi, fyllde flaskorna och åt nötter i depån och lät några barn spruta ner mig med vattenslangen. Lade ner nån näve nötter i ryggfickan och svängde ut.

13 klättringskilometer kvar, och så fem och en halv anonyma på slutet som ingen riktigt visste vad de var.

De 13 gick bra tills det var fyra kvar. Då började backpsyket ledsna. Det krävdes extra mycket sportdryck extra mycket vatten i nacken, och så kom en nedbrytande utsikt: synen av de sista två kilometrarna. De åmade sig som serpentiner längs berget och gick in i en tunnel och de små prickarna man såg som var cyklister verkade knappt röra sig. Tdf-feeling! Så jag tryckte, och rörde mig i samma hastighet som dem, nu var det tuffare att vrida upp tempot, nu fanns det inget reservlager mer att ta av, och när vi nådde Val Thorens så var det ändå mer att köra!

De hade lett vägen i ett nedförslut med banderollen you’re soon a finisher! och sedan kom det om möjligt ännu fler höjdmeter.

Vägen mot mållinjen var torr, dammig och lutade lätt uppför.

Där började jag tänka på nära och kära. Och folk längs upploppet var som galna, och ju mer jag tog i ju galnare blev de. Och vid synen av 100 m kvar-skylten, så sprack något inuti mig. Det var min reservdunk. Bränslet flöt direkt ut i tramporna, jag lade mig i bocken och tryckte mosade spurtade mig över mållinjen.

Till åhörarna stora glädje, när man spurtar förbi fem snubbar i ett väldigt snubbtätt lopp.

Och där stannade jag, nån glädje fanns inte, bara en darrande skakande snyftande cykelkropp dom inte ville kunde klicka ur och skiljas från sin cykel eller skilja kropp från cykel.

Jag hade gjort det.

Om än med det riktiga helvetet mellan benen: skavet från svettiga bibs som klättrat 4250 hm brann som helvetets eldar.

Det fick man ta. Ingen chamois i världen skulle ha hjälpt i den 37-gradiga hettan.

Och så var det vattenmelon, och så var det pasta med tomatsås, och så var det vatten vatten vatten, och Ena låg och fick massage i nåt tält och jag snackade med nån och de flesta av oss var nu uppe på berget och en kom senare.

Och vi rullade ner genom den magiska förtrollade Val Thorens tillbaka till Albertville.

Där slutar denna RR.

Men höjdmeterna bär jag med mig in i döden ✌️✌️✌️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s