Col de la Madeleine hell yeah!!

Idag var en bra dag. Vi klättrade en TdF-klassiker vid namn Col de la Madeleine. En skönhet på 20 km med dödligt alpvacker utsikt både upp och utför.

Jag hade fått nya ben skickat till mig med posten. Aviseringen kom vid tretiden i natt, precis när jag, enligt min rumskamrat Henrik, tydligen hade snarkat till. I aviseringen stod: ”hej Anna! Igår kl. 1658 beställde du nya ben, vi hann precis skicka dem innan stängning. De finns nu för avhämtning på din cykel. Som en extra bonus lade vi i en portionspåse backpsyke, man brukar beställa både och. Ha en bra dag!”

Så jag hämtade ut benen och tackade för bonusen och vi drog iväg.

Det vankades alltså Tour de France-feeling. Rundan ledde oss på platten genom byarna fram till klättringens startpunkt. Startbyns namn var la Chambre. Vi tog en snabbfika och pratade strategier. Sedan doppade vi nyllen och skallar och kepsar i fontänen vid torget och fyllde flaskorna, och började trampa.

Jag och Henrik bildade tidigt en stabil eftertrupp. Bergsgetterna var där framme, fick de väl för våran del. Vi pratade oss uppför åtta kilometer och men efter ett par stopp kände jag att tempot skulle fucka med mina knän. Jag var tvungen att trycka mer för att inte upprepa knä-failet från Flandern. Så jag lämnade Henrik vid en fontän med 12 km kvar. Han fick lova mig dyrt och heligt att ta sig upp.

Jag började min solofärd. Den var trevlig och blev mer och mer meningsfull ju mer av de omgivande alperna som hamnade i blickfånget.

Var de inte snötäckta så var de blånande, var de inte spetsiga så var de böljande. De var överallt, och de blev fler och fler.

Vägen hade lagom lutning. Kanske åtta procent i snitt. En del serpentiner på så lång sträcka såklart och många som kom farande nedför med ett bonjour senare allt fler allez allez! ju närmare toppen jag trampade mig.

Vid 7km-skylten var asfalten nylagd och frestande. Jag stannade ty min puls behövde lugnas. I övrigt drack jag duktigt min sportdryck och åt väl lite iallafall, skulle ju ta totalt dryga två timmar och kanske lite mer.

Skyltarna räknade ner, och psyket omfamnade detta. Till skillnad från igår då jag trodde vi körde en kort klättring som visade sig vara 15 km, så visste vi idag exakt hur lång den skulle bli.

Jag lärde mig att variera sittställning, tryck och distraktioner (fota, äta, dricka) för att minimera störningar på backpsykets klättringafokus.

Det gick olidligt fort att komma till 1km-skylten. Cyklister forsade nu förbi mig nedför. Allez allez!!

Snart skulle jag få vara den som sa så.

Jag kom upp, var väl sjukt stolt ty min första säsong i bergen!! och mötte bergskvartetten på kafét: Peter, Ena, Isa och Charlotte. De hade redan skickat en hälsning till Emil som väntade i klostret pga knäproblem från en 1000km-runda inte alltför länge sen. Men en dag ska också Emil klättra denna väg.

Folk hade väntat ”en halv ostmacka”, jag beställde pommes och sallad, och vem rullade då in om inte Henrik!

Så var alla uppe och glada, bergskvartetten hade såklart kört kick ass nonstop men hey, alla ägde där och då.

Sedan flög vi nedför. 24 km ren utförsnjutning. Bergen så blånande, topparna så klippiga och serpentinkurvorna så inbjudande.

Sen tryckte vi raksträckor och miniklättringar och söta små bedårande alpbyar hem till klostret.

Och Isa får personifiera känslan vi nog alla delade.

🐎🐎🐎

Col de la Madeleine-fakta finns här, på franska vi är ju i Frankrike hallå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s