RR SM Linje 2019

***prolog***

Det här inlägget handlar egentligen om dig, min kärlek. Hur du nockar mig med din svala omfamning och ger en slängkyss innan du flyger iväg som en sjöjungfru, som det medium du är. Hur du finns i mitt blickfång vid toppen av Hallandsåsen och som klistrad i mitt minne när jag når grönskan efter den sista tvära högergiren in mot Båstad och hur min starka längtan efter dig driver kraften ner i pedalerna när jag trycker mig uppför den andra, tredje och fjärde vändan av Tarrabacken och till slut dundrar fram över kullerstenen vid målgång.

Så mycket längtar jag efter dig, att allting handlar om dig, du bländande och söta, du min kärlek, du, mitt salta, bräckta, blåa, ljuva –

havet.

***slut prolog***

Det är SM-dagen 2019. 28 juni, en vecka senare än i fjol. Som vanligt börjar denna RR vid nummerlappspånålningen, och i år är det Alex som står för den. Min vapendragare från Sméstan även detta SM, som när han fipplar med de åtta nålar som ska in i mitt klubbkit för att fästa lapparna, redan har kört sitt race. I morse. Sju gånger uppför Hallandsåsen. Sju gånger alla fartsträckor, alla kurvor, alla mot- och medvindspartier.

Vi masters-damer kör fyra varv. Fyra gånger allt.

Vi är vid starten, solen skiner som en galning och jag värmer upp längs Italienska vägen som bjuder på ett mjukt uppförslut. Jag träffar en Camilla från D40, vi snackar lite uppför motlutet. Inte alls som Tarrabacken, konstaterar vi, med sin maxlutning och längd, men även med sin mängd av hejarop från folk i dikesrenarna.

Älska dessa rop! För varje gång jag ställer mig på startlinjen och hör någon heja längs banan, så inser jag hur värdefullt detta inslag är. Det är det som är tävlingen! Att hetsa med de andra, köra smart och snyggt, testa nån taktik och vara en av dem som folk längs banan hejar på.

Som jag gjorde i morse. Ett leende, ett rop, ett extra watt hos dem som kör.

Klockan blir 16.10. Starten går. Jag är i bakre delen av klungan, bredvid både äldre och nyare bekanta i mastersklungan. Hej igen Eva, hej igen Erica, hej Camilla!

Masterstart uppför backen, lugnt och mjukt genom första kurvorna och rakorna, så

PANG

är de borta. Den sista jag ser försvinna över kullarna efter den tvära högergiren är vck-Erica.

Helvete.

Det har hänt, igen.

Rätt psyke ligger hemma och sover, fel psyke vädrar morgonluft.

Mitt kvanitativa klungmål, att gå i mål med en grupp, är borta. Nu är jag avhängd och nu handlar SM 2019 istället om kvalitet.

För vad gör jag med tre av allting kvar och när jag troligtvis kommer köra själv i dryga två timmar?

Jo:

jag rätar på ryggen och trampar stiligt. Speciellt förbi flaggvakterna längs banan. Yes, här gäller estetik och värdighet: om inte snabb, så snygg,

Jag tar kurvor snävare än varvet innan. Hur mycket fart kan jag behålla in i svängen, hur placerar jag blicken ännu längre fram och vilken växel ska i vid vilket tillfälle för att ta tillvara mer av rörelseenergin än förra varvet?

Jag tar tillvara på återhämtningen. Sista sträckan efter sista kurvan innehåller skuggig mysväg i grönskan. Syret flödar in i kroppen ut i tramporna lite mer än varvet innan.

Så får jag plötsligt en partempokamrat! Yes, jag är upphunnen och inte längre avhängd! Här kommer Motala IF och frihjular med högprofil. Vi växeldrar och passerar målrakan ihop men i backen släpper hon. Bra för min placering, sämre för min körglädje.

Jag tar backen lite snyggare. Den är ingen skräcködla, den är en del av loppet, som kräver teknik som vilken annan del som helst. Kraften ska tryckas ner med precision och portioneras ut med eftertanke. Överkroppen ska vara stilla. Ingen energi ska slösas på att vagga. Och jag ska sitta länge innan jag ställer mig upp.

Jag pustar, trampar ur backsyran och laddar för böljande fartpartier. Lite snabbare ska jag köra än varvet innan. Ner i bocken, tryck i benen, nu kör vi, kom igen nu benen.

Njuter av sista gången fjärde varvets backe. Eller försöker. Alex peppar från vägrenen, jag hatar och älskar backen samtidigt och diket ser mjukt och skönt ut för att inte tala om hur mysigt det vore att sätta ner foten lite lite lite några sekunder och pusta.

Men jag vet att då kommer jag inte upp igen. Då är mitt SM slut. Och det vill jag inte, jag vill knattra i mål på låg växel i hög fart över kullerstenen och darra av utmattning i hela kroppen när jag saktar ner mellan de rappade husen.

Så jag gör det.

Efter sista tvära kurvan återhämtar jag mig en sista gång. Jag sätter mig tillrätta, ner i bocken och exakt position på sadeln, andetag för syret och precisionen i pedalerna när jag kommer in mot sista vänster in mot 1 km-skylten och sista högergiren direkt efter den.

Jag frihjular genom dessa sista två kurvor och gör det enda rimliga man alltid ska på lopp.

Trycker slutspurten oavsett sällskap.

Och med hela Flanderns samlade kullerstenshatkärlek vrålar jag mig över mållinjen.

SM 2019, en skakande kropp och ett älskat stycke cykelmaskin under mig.

Jag körde det, igen.

❤ ❤ ❤

Alex plåtade och gick med på att bli plåtad efter egen målgång, jag kom fyra, och vann D30 gjorde såklart grymma Cecilia Hansen från Norberg, f-n vad du äger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s