Skål och välkomna!!

Hej benen!

Tänkte berätta lite om vad som händer imorgon. Det blir nämligen FEST!Yez. Jag har ju märkt att ni jobbat upp en viss linjeloppslängtan. Så benen, imorgon blir det Falkenloppet!

Kul va? En riktig cykelfest. Och det som vanligt med inbjudna och objudna gäster, välkomna och ovälkomna gäster, i en enda härlig cykelröra. Vissa kanske bara sticker in nästippen, andra får man hala in med lasso och andra stannar så länge att man får sjasa ut dem till sista tunnelbanan. Så att de för guds skull inte behöver sova över. Och ingen har svarat säkert ja, alla har svarat kanske, som man tydligen gör nu förtiden!

Men men, är det fest så är det. Fest är trevligt, fest är kul. Och de som kan dyka upp är:

Faster Flås. Skulle tro att hon kommer rätt tidigt, kanske redan i första backen efter rakan på varv ett. Hon stannar nog ett tag, hon är bra i grunden även om hon kan vara lite skämmig att hänga med för länge.

Syster Snor. Yes, alltid med på alla cykelfester, i varma väder ligger hon lågt så kanske inte festar så mycket imorgon. Ni kan hantera henne.

Hanna Hunger. Objuden men kommer när ni minst anar det. Tryck iväg henne med en sesamkaka i förebyggande syfte så slipper ni träffas. Obs! Försök äta när de andra äter, så slipper ni bli avhängda.

Polaren Pigg. Henne ska ni värna, om hon kommer! Annars hyr en inkastare och locka in henne. Hon måste med. Festens vip-gäst, hon går före i kön!!

Brylling Bonk. Henne slipper ni gärna, men hon kan dyka upp imorgon lagom till upploppet och börja gnaga sig in i pannbenet om ni inte ser upp. Hon smyger sig ofta på och ger dig tillkänna först då hon suttit och tuggat ett tag. Tänk att loppet slutar hundra meter efter mållinjen, det brukar skrämma bort henne. Och drick mycket.

DNF-Doris. Alltid lika ovälkommen, ni har inte träffat henne så ofta vilket glädjer mig, men ibland kan det vara skönt att tumla rakt ner i hennes förlåtande famn.

Mamma Mjölksyra. Detta är ju en FF-fest, men ibland smiter de vuxna in ändå. Trampa ur ordentligt när tillfälle ges så ger hon sig av. Lås dörren efter henne!!

Tove Tävlings-mojo. Här har vi ännu en vip-gäst. Före i kön!! Och det tidigt!!

Syssling Sidvind. Hu så ovälkommen, men med rätt bemötande är hon riktigt trevlig! ”Det är inte henne det är fel på, du måste bara jobba lite mer med dig själv”

DNS-Dolly. Den värsta sortens gäst. Ni har aldrig träffat henne. Men det finns en mikroskopisk risk att hon kommer om ni inte återhämtar er ordentligt ikväll och i natt. Och då kommer hon innan alla andra och trashar festen så att ni inte får träffa några andra gäster. Och då är det så. Och då kan ni skippa allt tåtrippande och dundra direkt in på efterfesten. Grogga loss på gel, nom nom. Och här ska man bara vara snygg, inte snabb.

Så benen, kära benen, nu har ni gästlistan, ni har själva skrivit den, nu vet ni.

För benen. Ni bestämmer.

Vem av gästerna får följa med hem imorgon?

🐎🐎🐎

Öppet lycka till-brev till team l’Echelon Stockholm

Kära amasoner!

(sorry svulstigt, men letat i hjärnan och hittar ingen mer passande titel)

Avhopparen här.

Yezzz, jag har ju kört med er två gånger och bägge gånger släppt. Första gången höll jag i ett bra tag och kom in i körningen efter ett tag, som det är med nya klungkamrater. Jag fick dock åka grindvakt hem, tack Putte! Sedan var jag trött, jättetrött, slut. Noor märkte exakt hur trött, och Amira märkte det också. Och Marre sen. Och alla som jag inte kunde säga hej då till för att tårarna bara sprutade.

Andra gången gick det först bättre, sedan var jag plötsligt borta då mitt fokus släppte en millisekund.

Sådant händer!

H-ete vad jag beundrar er.

Ni kör med ett fokus från andra världar. Ni kombinerar hjärta, hjärna och ben. Stenhård klungdisciplin för bäst flyt och benstyrka för kontinuitet.

Belgisk kedja 03:59h på halvvätterns 150 km, jag lyfter på hatten.

Jag bugar, redan nu.

Hoppas det är ok.

KÖR HÅRT PÅ SÖNDAG HÖRNI!!!

🐎🐎🐎

/er avhoppare,

som står lite blygt vid sidan av klungan och kikar under lugg

Adelsö!!

Glad klämdag!

Och för all del glad ladda inför halvvättern-dag och köra något av loppen i Stockholm 3-dagars-dag också

Som nyinflyttad ”återvändare” (uppvuxen inom SL-området) har jag ju det fina nöjet att få upptäcka cykelområden i Stockholm. Igår var en sådan dag och igår stod Adelsö på menyn.

På Adelsö bodde min tonårskärlek, 46 km ut från T-centralen och ytterligare 20 km från Täby där jag själv bodde. Många timmar på buss och tunnelbana betade jag av men hey, vad gör man inte. Många uttömmande brev och dagboksinlägg härstammade från denna tid! Faktiskt var det en gång en man som lutade sig fram och frågade ”men vad skriver du egentligen?” när jag kanske särskilt frenetiskt fyllde papprena med bläck. Minns inte vad jag svarade. Men Adelsö var värt det, alla gånger, och är det även på cykel.

Jag skulle rulla lite nationaldagsrull och preppa med mina lärljungar, Robin och Fanny, som kör Halvvättern på söndag. Vi snackade vind (motvinden är er vän, den skapar säkrare körning), energi (mat- och sovklocka på Robin, check!) och allmänt krimskrams. Det blev lite finfin miniklunga ut till Ekerö och en bit till, sedan släppte de och skulle hem. Vi vinkade adjö, lycka till nu och kör hårt och ffa ha kul!!, och jag hade medvinden i ryggen. Framför mig låg 25 km av rak asfalt ut till den där drömmiga adelsön där bad och grus kanske hägrade.

Himlen var blå och hettan var varm och grönskan var somrig. Crossen var pigg, runt kroppen satt Sverige-kittet dagen till ära. Vi flög genom grönskan över Munsö, sprätte vid åsynen av mälarutsikten och nådde till sist färjeläget. Rätt många bilar gjorde samma sak, och snart kom färjan och alla fick plats och vi var på vattnet. Bleka minnen fladdrade förbi. Jag minns en liten hemlig gång upp till det röda huset, men inte vilket rött hus, jag minns en brygga från vilken vi körde vattenskidor men jag minns inte om det var mig det gick åt helvete för på skidorna, jag minns att vi gjorde kladdkaka men jag minns inte om den var god eller vad vi kollade på när vi kollade på teve. Kanske Arkiv X. Så minns jag att hans mamma var supergullig men inte vad hon hette, och pappan med. Man kan inte minnas allt. Vissa saker måste tillåtas ge vika för nutidens viktiga påfyllnad av minnen och tankar.

Jag stalkade inte min tonårskärleks stackars föräldrar, om ni nu hade sett det framför er. Ha ha nix, jag trampade rätt upp och tog höger och snart vänster in på en förförisk grusväg.

Då kom hunden.

Ut från en grusväg till vänster om mig kom den farande, med rottweilerkläfsande käftar och ett skall som hör hemma i helvetet. Jag ökade och ökade och ökade och mitt rop på hjälp måste ha fyllt hela kvarteret. Hunden skulle gnaga sönder mina vadmuskler och äta sig in i min stundande cykelbränna. Det skulle knastra när käftarna omslöt mina vrister. Men ingen människa kom, ingen hörde mitt hjälp. Och framför mig fanns ett gräshav utan stig, grusvägen var slut och jag hade kört in på en villaväg där alla utom rottweilern var borta och firade nationaldagen.

Till slut stannade hunden, och vände då en människa kallade den till sig.

Jag stannade vid gräset i slutet av vägen.

Vad var det för gated community Adelsö hade utvecklats till egentligen? Och hur roligt hade det inte varit om det var tonårskärlekens stackars föräldrar som lagt sig till med en vakthund på äldre dar?

Nu var det ju naturligtvis inte så, jag vände och svängde in där hunden bodde, mycket riktigt en rottweilerkorsning nio år gammal, ägarna var på altanen. De hade hört mitt rop på hjälp, hunden var självklart snäll och tyckte bara så förfärligt mycket om att jaga sådant som rörde på sig. Så förfärligt mycket att den denna nationaldag slet av kopplet och dundrade iväg som om det inte fanns nån morgondag.

Jo jag märkte det. Att den tyckte det. Att den inte hade koppel.

Hej då. Jag körde vidare, på tryggt avstånd från rottweilerkorsningen. Tog in på andra söta grusstigar och kunde börja drömma igen. Vilket paradis. In och reka grus, kanske köra tekniskt på rötter och motlut, ut igen på asfalten, Adelsö ringväg, och så vidare tills jag nådde rundans mål.

En liten hamn med pir och stenblock. Sättra.

Du ljuvliga ö.

Jag rullade ut till piren förbi några seniorer, hejade diskret, och satte mig längst ut. Mälaren. Så blev längtan för stark, och vattnet omslöt mig och var kallt och somrigt och livet var perfekt.

Så perfekt det kan bli när man med blöta ben försöker prångla på sig lycra. Varför väntar man inte bara på att det har torkat? Nej, det gör man inte, men efter lite krumbuktande så sitter lycran där den ska och man själv slår sig åter ner igen på klipporna för lite eftertanke.

Eftertanke på det gamla bekanta temat: konsten att förena bad och cykling. När man badar blir man sval, när man sätter på sig svettig lycra blir man svettig. Allt går runt och runt och inget spelar någon roll förutom att ett bad alltid är värt det.

Upp från klipporna, cykelbrännan pockar på, vill bli definierad, benen vill iväg, ut igen på grus och så når man asfalten och tusen små andra grus- och skogsvägar pockar på. Man vill återvända, och så förbi ett dödligt mysigt trädgårdskafé som heter Hovgården. Hit fikar man nästa gg med sällskap! blir löftet, och så tillbaka till färjeläget.

46 km till Stockholm, i sidvind. En sista spurt uppför Nockebybron, benen vädrar morgonluft och vi jagar ifatt den anonyma cyklisten framför ända in till Brommaplan. Hah.

Bra slut på rundan. Över Tranebergsbron, älska takåsarna mot den blå himlen, ja mot alla andra himlar, svänga ned mot Kristinebergs t-bana och vänster upp mot mitt hus.

105 km, raksträckor på asfalt och slingrande grusstigar, bad och mysiga fik – Adelsö, vi ses igen!!

🦋🦋🦋

Ride report: Dalsland Runt 2019

Riders!!

Gruskärleken har åter slagit ned som en bomb i min tillvaro. Bomben låg och pyste hela våren för att fullständigt utplåna allt annat under tre dagar i Dalsland. Över grus, gräs, lera och sprängsten plöjde denna löpeld, denna galopperande urkraft, denna crossens första Dalsland Runt.

Upplägget är ju som alltid: man samlas i Vänersborg, preppar cykeln och packar in väskorna i en skåpbil som tar dem till Håverud där man bor, och så cyklar alla dit, i olika klungor. Sedan kör man en runda på lördagen, och så tillbaka till Vänersborg på söndagen. Allt upplagt och planerat och scoutat av bästa Wenersborgs Racer Club!

De är bäst. Alla som kör Dalsland runt är också bäst. Alla som man möter är bäst, och alla som hejar på en när man kör och alla som inte hejar på en när man kör, de är också bäst!

Men allra bäst är gruset. Och hur gruset övergår i sprängsten, som man flyger över i hög fart som kullersten. Och hur sprängsten övergår i packat grus med två finspår, och hur denna slingrar sig och åmar sig och krumbuktar sig så vackert mellan åsar och skogar och sjöar för att vi som trampar dessa vägar ska få en så vacker färd som möjligt.

Bäst är också hur vi plöjer genom leran. Hur grenar daskar våra hjälmskallar. Det kan vara en avfart från grusvägen, man ba eh varför svänger hon, tagit fel väg? när hon bara följer rutten. Och den leder in på gräsbevuxen skogsväg så mjuk att man vill vurpa bara för att känna omfamningen. Man studsar över dessa mjuka kullar som plötsligt övergår i aggressiva stenbelagda motlut som man måste kränga sig uppför med sin allra största gruskärlek pressad ner i pedalerna.

På krönet stannar man. Pustar. Tittar bakåt. Var det inte värre? Sedan framåt: mer!

Bäst är leran med hjulspår som finns där framme sedan. Vägen lutar lagom, fart måste man ha, mod måste man ha och tilltro till crossens grepp och sin egen balans! Har man det så plöjer man sig morrande och sjungande igenom leran och gör hjulspår som tillsammans med de andra skapar minnen i leran att hey, vi gjorde det. Vi med. Så väntar man in de andra, kanske vid en vägbom.

Så hur går körningen till, vilka kör man med, hur många punkor får man och vad händer när det aldrig slutar regna?

På lördagen bildar jag en damklunga med några till. Katja, Ena, Claire och Vick. Vår väg är fartfylld och teknisk, lerig och blöt, olycksdrabbad! Punka efter punka får vi laga och till slut plockar vi ut den: stenen, som borrat sig in i någons däck. Tur att ställena vi pausar på är idylliska, och kylan ännu inte biter igenom regnet.

Vi har problem med tjutande skivbromsar, jag stannar och försöker skruva!

Vi har mekaniska problem, någon saknar plötsligt helt bromsar!

Bromsar måste man ha. Vi stannar och skruvar lite. Överlag gör vi allting tillsammans som klunga. Sådan är klungtillvaron, sådant är Dalsland. Man ska inte köra själv, man ska köra i grusklunga, grusklungan där man glider runt på vägbanan lite som det passar en men samtidigt ihop. Kommer det hål måste man se dem själv, hålla avstånd, kommer det roliga partier kan man skratta tillsammans och kommer det utförslöpor så kan man mosa nedför dem sitt fortaste och vänta in på lämplig plats. Och så har man hela tiden koll på när det ska svänga, och man ser hela tiden möjliga vägar eller motlut: den ena drömmiga grusslänten efter den andra avlöser gräsbeklädda skogsstigar. Man myser.

Till slut har vi fikat, och klockan är fyra, och sju väntar finmiddag på bästa Upperud 9:9. Vi pressar fikasyran ur benen i en stenig skogsbacke, och diskuterar beslut på krönet.

Rutten är totalt 144 km. Vi har kört knappt 95 av dem och vissa börjar prata hemväg, asfalt, hinna till middagen. Jag velar, vill vidare på gruset, fattar beslut att köra själv.

Hej då min damklunga!

Jag har vatten, jag har rutten, jag har regnjacka, jag har batteri i telefonen. Jag har viljan.

Jag drar, vi ses senare!

Solen spricker upp, rätt beslut Anna!, jag tar höger på en asfaltsväg och snart höger in på gruset. Nytt grus, nya stigar, nytt nytt, mer!

Jag stannar och tar av mig ett par handskar. Solen värmer nu efter regnet. Märker det dåliga. Batteriet i Garmin är på väg att ta slut. Utan Garmin, ingen rutt, utan rutt ingen framtid i skogen.

H-ete.

Men jag kör vidare, får väl ta det sista via telefonen, och åtta kilometer till på gruset leder till en backe, där jag kör förbi en avfart. Och sedan händer det som alltid händer på Dalsland Runt.

Man kör rätt in i en lösning.

I detta fall, en klunga som kör långa rundan och ska in på samma avfart som jag fast från ett annat håll. Jag är bönhörd, hojar ikapp dem, smörar in mig, de blir mina nya bästa vänner!

Patrik, Lasse, Daniel, John, Andreas. Hej!!

Det är ett tacksamt jobb att med fem mil mindre grus i benen än dem, vara nykomlingen i klungan. Man gör det som krävs, man njuter av det som ska njutas, man pressar de motlut som ska pressas, man tuggar det grus som ska tuggas. Man går i ett enda litet backparti, det är allt! I övrigt tuggar man i sig backarna som packman. Man bara gör det, så glad över sin roll som nykomling med spritt i benen och ett leende nylle och fem andra leende nyllen runt sig.

Så är det på Dalsland. Vi plöjer lera och kommer till en bro över en kanal. Så leder oss rutten över ett nedlagt järnvägsspår, risk för genomslagspunka men lite kan man studsa på slipers ändå! På detta följer en backe med två krön, lite förföriskt belagda vid en sjö där solen nu glittrar.

På andra krönet pustar vi. Sju kilometer kvar. Vid Håverud är vi hemma, tillbaka, en minut i sju på kvällen. 144 km, och Garmin höll nästan hela vägen, och vi turas om att spola av allas cyklar och någon köper öl och alla är verkligen bäst och kroppen med.

Och elementen. Vattnet i regnet och elden i låren och jorden i leran och kanske viktigast av dem alla:

Luften. Luften som bar oss. Luften som inte lämnade slangarna i mina däck en endaste gång.

För bäst av allt på kroppen, näst efter låren och den yta där skorna sitter fast i pedalerna, den kroppsdel jag vill älska nu, det är just däcken. Mina släta slicks som burit mig utan att punka en endaste gång. Lite minskat tryck, flyga över sprängstenen som vore den kullersten i Flandern, genom lera och över asfalt.

Heja däcken, heja allt som händer i Dalsland, heja allt som fastnar på bild och allt som inte fastnar på bild, och mest av allt:

heja alla som cyklar Dalsland Runt och håller kärleken till gruset vid liv.

🐎🐎🐎

Sorry bildbonanza. Fotografer: Ena, Emil, Daniel, Katja och undertecknad samt en random engelsk gentleman vid målet