Roslagsdistans

Cykelbakisbloggaren här!

Gäsp.

Jag och min cykelbränna sitter på bussen från Vaxholm. Vi har stumma ben och försöker undvika att irritera oss på luftkonditioneringen i bussen som gör att vi huttrar.

Vi har spenderat dagen med min syster på deras båt. Tre syskonbarn har myllrat runt på däck medan syster och svåger navigerat mellan midsommarfirade båtmänniskor som tuffat tillbaka mot stan. En lagom blåsig dag med lagom mycket bad.

Älska btw båtbad! Medan svågern styr båten mot vinden och farten avtar, tar man sats och flyger huvudstupa över relingen. Vattnet i fjärden är svalt och kraftigt och välkomnande och kroppen plöjer utåt, uppåt.

Sedan fattar man linan, eller badstegen, och vinkar att de kan köra. Så hänger man där i draget som ett annat säldjur.

Älskar!!

Midsommar har flutit på som en tvåstegsraket. Dag ett, midsommarafton, spenderades i goda cyklistvänners lag på Kristinebergsklipporna. Det var hälften av påföljande dags klungstyrka som laddade tillsammans.

Det vankades ju nämligen ett finbesök i Roslagen!

Såklart var det Ena och Emil som styrt denna tur, älskar deras ruttbyggarförmåga! Och Alex hade rest från Eskilstuna för att delta, som för att knyta ihop denna treeggade nostalgitripp: min barndom i norrort, cykelklubben I min förra stad och cyklister från staden där jag bor nu.

Och nostalgin var total. Om inte som en smocka, så kanske som en smekning. För mig som drog från Täby efter gymnasiet så fort tygen höll, var det stort ett återse allt efter nitton år.

Vi körde norrut från Roslagstull genom Stocksund, Djursholm, nådde nordvästra delarna av Täby. Och där var ju allt: där hade jag delat post, där hade jag haft min fodervärdshäst, där hade jag gått i högstadiet, där hade jag varit på klassresa i trean, där var min första ridskola, där var golfklubben som snodde marken vi ville rida på, där –

Och resten av klungan lyssnade, med det artiga men begränsade intresse som man gör när någon berättar sådant som andra kan ha svårt att relatera till. Skönt då att kunna rotera! Och jag har ju packat undan dessa minnen, men gläntade idag på locket till lådan, och nostalgin smekte sakta min kind med sina smygande, dröjande fingertoppar.

Och det gjorde även vinden. J-ar vilken kantvind vi hade, men även med-! För det var en sådan dag, ja, när vi vände andra kinden till på hemvägen, så hade faktiskt vinden nästan vänt!

Vad dagens klunga anbelangar, så var den jämn och ljuvlig. Vi flöt på till Norrtälje, käkade korv och glass och fick oss en kaffetår, och fortsatte mot målet: Grisslehamn. Och vägen dit gick över finaste grönaste Roslagens vägar som slingrade sig och åmade sig för att vi skulle trivas.Och det gjorde vi, sånär som på mitten av vägen ett stycke som var gropig för den som låg till vänster. Men den fick ju snart rotera fram till höger!

På vägen hem fick vi lätt sida-mot. Detta gjorde oss tajtare, mer fokuserade som grupp. Man låg i bocken, någon lång sa något skämtsamt om att någon kort inte var mycket till vindskydd, sedan tryckte man igen. En enda liten dipp hade jag, fyra mil från Roslagstull, och skyllde såklart detta på vägen, gropiga vägjävel!, men detta gick över snart och vi var hemma.

Vi rullade in på Stocksundsbron och tog av söderut.Vi tryckte det sista segmentet. Vi nådde ruttens slut. Vi sa hej då och tack. Klockan var åtta och solen sken som en galning och det var hem och vi tryckte det allra sista segmentet uppför och det var folköl och chips och falafel på Hornsbergs strand.

Vilken j-a dag. Tolv timmar på väg, knappt nio på rull och var de andra timmarna försvann vet ingen. Jo, på glass och lunch och någons ekerbrott vid Älmsta. Ekerbrott, den värsta sortens brott!

Man kan lätt glömma att det är ekrarna som tillsammans håller ihop hjulet. Skapar den nödvändiga spänningen. Man ba ”men du kan väl tejpa ihop ekern?” i ett försök att verka händig.

Amiran vilar nu snällt i sitt ställ. Benen har fått sin dagen efter-vila och brännan sitter där den sitter.

Vilket är lite för långt ner för att korta kjolar ska sitta riktigt snyggt.

Japp, tiden där en skarp bränna var eftersträvansvärd är förbi. Hade hellre haft en svanktatuering med tribe-mönster. Jag gratulerar alla som lyckats kombinera kortkort med bibs i rätt längd, själv är jag inte där! Blir att snällt få låta kortkort vila.

Nu hemåt. Kristineberg tunnelbanestation, de få minutrarna till Onkel Adams Väg. Och där två trappor upp, låta minnena från Roslagens barndomsfamn få fortsätta sin färd längs huden.


Alex knäppte mittenkortet, och någon tittar bak där framme

2 reaktioner på ”Roslagsdistans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s