Ny.

Yo bloggen, fredag vare här!

Den här veckan börjar äntligen ta sig. Jag känner mig lugnare och lugnare inuti. Anledningen till det tror jag är att jag börjar acceptera att jag fortfarande är ny här i stan.

Iallafall lite semi ny. Så ny man är när man har familjen i förorterna och gamla bekanta runt om i stan och cyklister som man lärt känna och som börjat vilja göra en sällskap på vägarna. Och nya cyklister som just satt upp och börjat nosa på den lockande, mystiskt doftande cykelsporten.

Hur värt ❤️

Ny i stan.

Man får vara lite skön ibland och bjuda in sig själv. Visa att man är värd att vilja hänga med! Ibland har man inget att göra på kvällen, men hey! Man får plocka fram nån gammal tanke som sällskap, prata med någon av rösterna i skallen medan man gör saker man kan göra själv utan att det gör något.

Man kan inte jämföra med de självklara kvällarna hemma i huset i Eskilstuna. De där fredagarna man kom hem och drog igång middagen över ett glas rödtjut. Gick igenom dagen, garvade åt något som hade hänt eller inte hänt och skvallrade loss på något annat. Fick perspektiv och speglade sig i varandra. Spontan-gav någon en kram och alltid fick en tillbaka. Det självklara som bara fanns där för att det var så man hade det.

Så var det då och så kan det bli igen och allt som har varit är värdefullt och allt som kan bli är också värdefullt.

Och allt som är, är värdefullt.

Jag saknar att hänga tvätten tillsammans för att det betydde att vi var en enhet, en trio, en grupp, en gemenskap

🦋

De kvällar jag inte tränar, som idag, brukar jag ta ett dopp. Antingen vid klipporna eller som idag vid bryggorna. Både i sol och i moln. Och regn. Är ju annat som är grejen med bad för mig än att svalka från sol. Men idag var det ju soligt och jag låg på en bänk vid bryggan och glodde upp i himlen. Blåa himlen med vajande pilträd. Lyssnade på fåglar och barn och andra som hade det somrigt precis som jag. Så badade jag, friskt var det och svalt. Några av barnen badade och studsade runt fulla av iver på bryggan. Raringar.

Raringarna hemma vad jag saknar er

Annat man kan göra själv är att dansa något. Vid Hornsbergs strand finns en dansbana och där upptäckte jag en kväll att det var just dans. Nåt snille hade dragit igång salsakvällar till spellista! Så när jag ikväll cyklade förbi på cykelbanan, så var det just ikväll dans.

Jag stannade till och tittade. Så åkte jag hem och bytte om. Sedan ställde jag mig igen och tittade. Vad glada folk såg ut. Som jag själv när jag dansar. Så jag ställde mig närmare. Och då blev jag uppbjuden och mindes stegen. Viftade bort buggen och plockade fram salsan. Hjälten som bjöd upp förde mig tålmodigt igenom låten och tyckte dessutom att jag var modig som tackade ja trots att jag var nybörjare. Men rytmen fanns ju där, konstaterade han. Bra jobbat, medgav han.

En dans, sedan cyklade jag till bryggan och badade. Det fick räcka med dans för idag, fick räcka med mod.

Hemma i lägenheten blev det käk. Hej lilla sallat, hej du grodd och spirande persilja! och så handstående. Yes, jag har plockat upp utmaningen att fixa fristående på golvet. Det lär ta ett tag men jag står ändå där morgon och kväll och försöker balansera. Kroppen gillar det på nåt vis.

Och imorgon blir det cykling med le Mond-gänget igen. Det ska äntligen ha slutat blåsa och vara soligt. Lovely. Jag ska trycka ett par skyltspurter på Lovön innan vi drar vid 12 hade jag tänkt. Så benen får det de ska ha.

Det var något om att vara ny på eget bevåg det.

För Eskilstuna, jag älskar och saknar dig.

Och Stockholm, du förför mig sakta.

🦋🦋🦋

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s