Zoen – död och återuppstånden

Goder afton och välkommen till ett inlägg om hur man kör slut på batteriet, får liv i det igen och till slut kommer fram dit man ska.

Vi kör!

I lördags skulle jag resa mellan Stockholm och Eskilstuna, med ett par stopp för ärenden på vägen. Ärendena var 1) fika i Upplands Väsby, 2) Hämta grejer i Västerås 3) Förtidsrösta och 4) handla mat för att sedan 5) dundra in i huset i Eskilstuna hos mina vänner i lagom tid för att laga middag med dem och äta den ihop. Under helgen skulle jag även använda Zoen som funktionärsbil vid ett motionslopp på cykel med en postering i Mellösa – djupaste Sörmland.

Min plan var att slippa ladda på vägen. Batteriet skulle ju laddas med hjälp av motorbromsning, min nyupptäckta färdighet!

Bilen var fulladdad till 229 km räckvidd vid start från Robins garage i Björkhagen. Check. Jag smet iväg i lite lagom lördagskö mot Upplands Väsby, och parkerade hos min syster. Där undvek jag att ladda, skulle ju bara äta morotskaka och så särskilt mycket laddning hade jag ju inte gjort av med.

Detta var ett beslut jag senare skulle få äta upp.

Efter Upplands Väsby var det dags att styra till motorvägen mot Västerås. Våren var drypande, jag var utsläppsfri, allt var bra. Men h-ete vad batteripelaren sjönk. Trots att jag körde lagligt! Jag glodde oroligt på ömsom de blå km-skyltarna på höger sida vägen, ömsom på min batteripelare. Den skulle räcka, intalade jag mig.

Jag svängde in i Västerås och parkerade utanför min gamla lägenhet med en räckvidd på drygt 70 km. Yes. Bara 45 till Eskilstuna ju, och med ett välplanerat stopp för matinköp, som kanske hade laddstolpe, skulle jag dessutom spara räckvidd och tid.

Innan avfärd skrollade jag förtidsröstningslokaler och hittade Erikslunds köpcentrum. Jahapp, det var detta som fanns kvar att tillstå. Köpcentrum, denna mänsklighetens baksida, men förtidsröstning fanns och där var full aktivitet. Klart det ska erbjudas röstning där folk ändå uppehåller sig!

Dock fanns ingen laddstolpe utanför lokalen, men jag var ändå där i knappt fem minuter, skulle inte hinna ladda så mycket.

Ut på motorvägen mot Eskilstuna, men wtf där är en laddstolpe! Känner igen loggan från Laddregion Mälardalen, gratis 22 kW-laddning yey! Men den är bakom en trottoarkant, man måste köra in på en avfart och det känns jobbigt, dessutom räcker min kapacitet – jag klarar det utan laddning.

Från motorvägen svänger jag snart av mot 56:an. Hur grön är inte våren? Snart i Kvicksund och det droppar från skyn. En titt på batteristapeln. Om jag handlar i Kvicksund klarar jag mig. In på affären, de har ingenting jag vill köpa, köper ändå tre avokado och lite godis, kör vidare och konstaterar att jag klarar de sista 24 km på min kvarvarande 35 km-stapel.

För jag motorbromsar ju och laddar samtidigt.

Jag knappar för säkerhets skull in min destination så att jag tar exakt rätt väg för att spara kilometertid. Jag måste fortfarande handla, men det kan jag göra på vägen.

Jag tar en avfart tidigare än normalt, och kartläsaren visar 4 km kvar att köra. 11 km kvar i batteriet, perfekt! Ett blinkande meddelande säger att jag ska ladda, ja ja jag vet! Snart! Jag svänger in vid en mataffär 2 km senare med 8 km kvar i batteriet. Vilken barnlek.

Handlar det jag ska och lite till, sen till middagen men det är ändå helg och jag kan skylla på bilköer.

Jag startar bilen.

Men den vill inte startas. Den rullar bara bakåt, med en tomhet och en tysthet som ger mig kalla kårar. Batteriet lyser tomt. Istället för de 8 km jag hade kvar när jag parkerade, är det nu 0 kvar. Och jag står mitt för ingången med 2 km kvar till min middag.

Tomt.

Vad gör jag nu?

Efter tusen tänkta lösningstankar trycker jag på ECO-knappen. Och bilen går igång. Den går verkligen igång. Jag smyger ut på vägen, tar vänster, vänster igen, motorbromsar mig fram till den sista korsningen, den sista rondellen, förbi pizzerian, sista vänster och så en absolut sista vänster.

Parkerar utanför huset. Dör lite, och hämtar sladden i baksätet. Kramar om vännerna och hämtar förlängningssladden. Dottern i huset kopplar in allt ❤

Så tar Zoen laddningen. Det svirrande ljudet är som ljuv musik, som ekersång.

***konstpaus***

Tillbaka i Stockholm pratar jag med Robin om min nära döden-upplevelse. Han drar lite efter andan. Senare ska han skriva detta klargörande blogginlägg. Han upplyser mig om att stapeln endast ska ses som en indikation och inte tas bokstavligt. Stapeln beräknar kvarvarande räckvidd beroende på historiska data om hastighet, körsätt, etc. Med så lite kvar i batteriet, passade den på att pusta ut när jag handlade mat. Trodde den var hemma och laddade mentalt ur sig. Den var så nära slutet man kan komma när jag sedan startade och fick för mig att knappa in det viktiga eco-läget.

Det räddade mig.

Den räddade mig.

Bara Zoen räddar en laddoptimist. För det tackar jag den!

22kW-laddare och Eskilstuna-reklam för likes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s