Sa Calobra, interrupted

Vi står vid fiket vid foten av Sa Calobra. I hamnen, vid starten av denna klätterrapport. Folk poar i tysthet med det sista innan avfärd. Fickor ska tömmas på onödig vikt, gel och bars läggas åtkomligt och vattenflaskor fyllas. Nu ska vi klättra den beryktade 9,5 km långa klättringen som så många andra gjort före oss.

Idag är det tunnsått med andra cyklister, fan va nice! Kanske på grund av blåsten som kan nå upp till 14 m/s. Men men. Jag spänner hjälmen och tittar mot vattnet. Det är små ministormar därute. Blått hav mot spanska klippor. Jag och Essy åkte hit med dykarbåt efter att vi missat färjan från Port de Sollér. Cyklarna fick en saltstänkt båtresa bland meterhöga vågor och de ska sköljas när vi kommer hem. Men först ska vi upp, tillsammans. Upp genom de slingriga, drömmiga, mytiska, efterlängtade serpentinerna.

Nu är det dags. Noor pekar mot starten. Här börjar det. En timme av våra liv börjar nu.

Vi trampar iväg, Camilla först och sedan resten. Det första tramptaget är mjukt mot den nylagda asfalten. Det ska följas av många fler.

Jag kör förbi några i gruppen och hamnar strax bakom Guayen. Snart försvinner hon ur sikte, och bakom mig blir det också tomt. Lugnt och skönt, nu kör vi benen. Jag trampar på, Garmin visar exakt hur många kilometer vi tillryggalägger. Livet är bra, jag ser fram emot kommande timme.

Vid en skylt kan man ta höger. Det går uppåt, den riktning jag ska – jag tar den.

Snart börjar den lilla vägen gå nedför. Det är helt normalt för klättringar, jag trycker på och trampar de första höjdmetrarna ur benen. Men wtf, något är fel med utsikten. Det går för mycket nedåt.

Skyltar börjar peka mot en hamn och en vik. Jag vill inte till hamn och vik, jag vill till topps. Jag stannar och väntar på de cyklister som måste komma rullandes här snart om detta är rätt väg. Men ingen kommer, jag måste vända, detta är fel. Extra höjdmeter på veckans längsta klättring, yey, jag får tugga mig upp igen, hur många höjdmeter vet jag inte och hur många kilometer vet jag inte, det spelar ingen roll, jag måste upp.

Jag tuggar i mig vägen och ett kort väsande hörs från vägrenen. Vad kan skallerormen vilja mig, en hjälmskalle vilse på Sa Calobra? Upp upp upp, måste upp till vägskälet och se andra cyklister.

Enligt Garmin ska jag vara på krönet av Sa Calobra nu om jag kört rätt väg från början. Jag når mitt vägskäl och tar höger.

Tillbaka på vägen. Utsikten är rätt igen. Snubbe på svart ram. Någon kurva. Taggiga berg som kan förföra påven om det skulle behövas. Och så serpentinerna, ändlösa, räckena längs vägen som vi inte får blåsa utför, och så grästuvorna som visar vindriktningen. Vinden är antingen bakom oss eller rakt framför. Vi får fart uppför, eller trycker i oss tuggor av den rakt framifrån.

Jag varierar sittställningen. Stå, sitta, trycka, växla upp och ner, alltid bra att ha en växel tillgodo, psyket trivs, allting trivs. En elcyklist surrar förbi, två andra står och pustar i en kurva, jag trampar på. Målet måste vara att ta sig upp utan stopp.

Vad lite cyklister det är. Kanske på grund av vinden. Nu är den rakt mot mig och jag får ingenting gratis och tuggar tuggar tuggar mig framåt.

Kan man bli mätt av vind?

Någon har sprayat 1 km kvar på engelska. Bara en? Jag vill fortsätta! Jag tittar uppåt, för första gången på länge, annars är det snällare mot backpsyket att titta nedåt på vad man tillryggalagt. Ned på serpentinerna, bergen, dimman, gräset som böjer sig i vinden.

Vad tänker man på? Jo. Att benens muskler jobbar rätt. Att benen aldrig slutar trampa.

Plötsligt är jag inne på sista kurvan. Sista rakan uppåt. Tugga. Där ser jag Noor komma emot mig, vinden biter i hennes grå jacka och hon tar mitt styre och leder mig den sista metern in under bågen som är målet. Eller nästan målet, den är målet för oss, det finns en skylt längre bort men strunt i det. Vi ska inte cykla mer idag, säger Noor och drar in mig i lä.

Däruppe förstår jag varför. Det räcker att se sig omkring. Det är en vind som kastar cyklister över räcket om den kommer från det hållet.

Inne i det lilla trånga toppkaféet finns resten av gruppen. De är såklart oroliga till döds när jag inte kommer där jag borde, och mitt cyklist-ego har inte messat dem och inte ringt och inte svarat på deras samtal min hjärna måste ha fokuserat helt på bara uppåt.

Jag lät dem vara oroliga.

Gör man det här?

Är det serpentinerna?

Var det skallerormen?

Det blir taxi hem. Bilen skakar i vinden. In med hjul och ramar, titta på utsikten från bilfönstret, de grå bergen så taggiga och inbjudande, pusta, äta någon överbliven bar.

Garva. Kanske lite skamset. Vi är oerfarna bergsklättrare som fjällräddningen får plocka ned från Kebnekaise.

Jag blundar och ser serpentiner för mitt inre.

Bildbomb.

Och Sa Calobra, på återseende ffs – om inte i detta livet så i nästa.

Tack Karin, Lena och Guayen för bilder och hela ljuvliga mallisgänget för att ni kämpade så snyggt i vinden. Och tack bergen, är ni bäst eller?

Och just det! 322 extra höjdmeter blev det✌️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s