Flandern pro och den ständiga dubbelheten

Måste man älska cykeltävling?

Denna fråga snurrade runt i min överhettade kullerstenshjärna i söndags. Vi hade fattat posto vid backen Oude Kwaremont för att bese proffsen kötta kullersten på Flandern Runt, proffs-edition. Med varsin förfriskning i näven knöade vi oss ner i grässlänten mellan en britt och en flamländare. Flamländaren såg avvaktande ut men britten var trevlig. Berättade att de bodde i en trevlig liten by i utkanterna av Oudenaarde, där loppet går i mål och varifrån man som cyklist hittar många trevliga små stigningar och kullerstensrakor.

Sa britten.

Jag tog en klunk av min förfriskning och såg mig omkring. Plastglas, pappersplattor för plastglas, servietter och papper från pommes frites som såldes överallt, snubbar som fyllesomnat vilade i gräset bredvid kompisarna, män som pinkade i utkanten av åkern och gick tillbaka medan de fumligt stängde sin gylf och drog åt skärpet i sina jeans, hipsters i cykelkeps, gladlynta flamländare med en pappersflagga i högsta hugg på pass när proffsen kom förbi på kullerstensbacken nedanför.

Festivalstämning, dunka dunka från nån högtalare.

Då kom de.

Bilarna.

Med extracyklarna surrade på rails på taket knattrade de uppför kullerstenen i backen. En, efter en, efter en. Och så en till. Deras uppgift var att förse proffsen med ny cykel vid haveri. Så kom även motorcyklarna, och ledarbilarna, som ser till att allt går som det ska.

Sedan kom huvudpersonerna.

Damklungan knattrade och dundrade uppför kullerstenen. Där var Emilia Fahlin!! Jag vinkade frenetiskt med min blågula kepa och vi hejade så att hon skulle förstå att det fanns svenskar där.

Deras tempo hade man såklart bara kunnat drömma om. Vader, lår och lungor som jobbade ihop intill perfektion. Hur orkade de? Hur kunde vi lära oss att köra som dem? Varför såg det så lätt ut?

När damklungan passerat bytte vi position till högre upp i backen. Mera förfriskningar medan vi besåg herrklungan på storbilds-TV närma sig vår backe. Runt oss hade festivalstämningen ökat, och eskalerade på åkern bredvid där tolv snubbar hade fattat posto för att stabilt och bredbent, göra det de skulle. Framme vid kravallstaketet viftades det med flaggor alltmer intensivt innan bilarna började komma med sitt fossildrivna knattrande över kullerstenarna. En, efter en, efter en, efter en. Och så en till. Herrklungan susade så förbi på osannolikt låg kadens på kullerstenen och jag minns att jag tänkte att alla som fullföljde eller körde delar av detta lopp var hjältar bara därför.

Efteråt traskade vi nedför vägen tillbaka.

Tanken på den fossildopade cykelsporten blandat med fascinationen över festivalbrölet och den folkliga stämningen, gjorde mig full av blandade känslor. Hur skulle cykelsporten klara sig i en fossilfri värld?

Sedan övergick jag till att tänka på alla de plastglas och annat bös som legat slängt uppe på området. Må arrangörerna se till att det blev undanplockat.

Lite uppspelta var vi ju såklart, men jag fick kämpa med tankarna för att låta det uppspelta överskugga cykelsportens uppenbara fossilberoende. Sporten är så marinerad i bilspons att hänsynen till miljön, som finns i andra delar av samhället, är som bortblåst. Eller så har de massor av hemligt hållbarhetsarbete som de inte berättar för någon.

När får vi elbilar på lopp, var är all Tesla-spons?

Ledsen kära läsare, men jag kan bara inte förmå det här inlägget sluta med nån positiv slutkläm.

Ok, det får bli lokalbefolkningen som ordnar parkering på fårens betesmarker utanför sina hus och tar saftigt betalt.

Over and out. Cykelkepsar och vildäppelblom för likes.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s