Flandern Runt 2019: DNF och en blödig slutkläm

Den här rapporten börjar på en flamländsk landsväg där jag står och gråter. Ilskans tårar rinner innanför mina glasögon. Jag har brutit Flandern Runt. Amiran buffar med framhjulet för att trösta men får bara ännu flera tårar till svar.

Vad svarar en som brutit?

Först gråta, skrikgråta, mera tårar innanför glasögonen, sedan svara.

Det var ju så roligt i början. Hur vi susade i den stora klungan på asfalten och de knögliga små bakgatorna och kurvorna där vi frihjulade och tryckte oss ikapp, hur vi fick oss en första klassens uppvärmning på 87 km innan det roliga egentligen skulle börja.

Klättringarna. Hur jag lämnade cyklister bakom mig, hur jag smet ut i kullerstenen när andra körde på asfalten bredvid och hur jag tryckte mig uppför den där backen Geraardsbergen där kullerstenen slingrade sig brant upp till ett litet flamländskt torn!

Hur jag i andra klättringar riktigt faktiskt njöt av motluten. Jag var Flandern och Flandern var jag, mellan oss fanns Amiran och de supertunna slangarna i däcken gjorde att vi flöt fram så mjukt och förföriskt på kullerstenen.

Den första backen var såklart speciell. Jag hamnade på vänster sida och stämningen var hetsig, nån tryckte undan mig bakifrån och svor något på flamländska. Jag bytte sida och tog mig upp. Jahapp, första klättringen på kullersten, kunde man väl leva med.

Och hur de andra klättringarna började gå in i varandra. Med fem eller tio kilometer emellan dök de upp, allt enligt klistermärket på ramen som man fick, och så klättrade man, och så var man på toppen, och så njöt man, och så började det om. Jag började gilla det, den första skräcken från den första rakan på kullersten var över. Jag visste hur det kändes att skaka fram på kullerstenen, jag visste hur det kändes att ha dem i motlut, kände igen mina strategier att titta ner i marken och låta tramptagen jobba. Jag visste allt, jag älskade allt, Amiran skötte sig perfekt och de tunna slangarna bar mig mjukt fram över Flanderns kullar.

Knät. Det var knät som till slut satte nålar av skrikande smärta i benen vid depån 171 km in i loppet. Jag hade använt fel muskler att dra runt rundtrampet i min iver att klättra kullersten. Jag hade slarvat, jag hade överskattat någonting.

Alex och jag fattade beslutet tillsammans. Hej då Alex, där rullar du iväg utan mig, jag trampade med nedsänkt huvud ut mot den nionde backen. Jag skulle prova, känna efter, jag cyklade mot backen och svängde mot Koppenberg som dagen innan hade framstått som en mullvadshög. Men någon hade skuffat mera sand på denna mullvadshög och med mitt nedfilade pannben visste jag att jag aldrig skulle kunna ta mig upp som dagen innan. Aldrig. Och jag hatade det, jag hatade hur jag gick in i de 22 maxlutningsprocenten på högsta växeln för tidigt och kände hur framhjulet nästan lyfte från marken. Det ska det inte, för framhjulet behövs på marken för att ta sin ryttare framåt och uppåt.

Så jag klev av, eftersom kroppen gör det som hjärnan bestämmer. Ett gäng brudar med ölglas ropade uppmuntrande på utrikiska åt mig, hur gärna hade jag inte velat göra dem stolta? Jag sköt Amiran framför mig, det var förödmjukelsens moment. Jag hatade momentet och jag hatade skornas klapprande mot stenen men jag hittade ett flackare parti och startade i motlut och kom upp. Till slut, med hedern i behåll.

Jag susade nedför. I mitt huvud hade jag redan brutit men jag ville ändå testa lite till. Bara lite. En kurva, lite uppför och en kurva till. Poliserna viftade mig över stora vägen, komsi komsi till kullerstenen, vänta alla bilar. Sakta, så sakta, släpade jag mig fram. På motsatt sätt mot vad man ska: för jag forsade inte, jag flög inte, jag dundrade inte fram på låg kadens.

Jag gled ner i gräset mellan kullerstenarna. Jag var en kletig snigel på väg hem. På väg nedåt, bortåt, inåt. En olycklig och ledsen snigel.

Vid flaggvakten när kullerstenen övergick i kullerstensbacke stannade jag. Flaggvakten gav mig en lätt nickning. Jag cyklade en genväg till målet. Misslyckandets genväg. På denna genväg stannade jag och här kommer vi till rapportens startpunkt. Men på denna genväg kunde jag för första gången på hela dagen också höra fåglar sjunga. Jag kunde se färger. Grönt gräs vaja, vita äppelblommor lukta. Grått grus. Jag kände solens värme i mitt söndergråtna aprilnylle.

Vid torget i Oudenaarde, där man kom när man var nästan i mål, var det fullt pådrag. Jag ville inte vara med om något pådrag. Jag ville hem och glömma allt vad pådrag hette. Jag cyklade mot målområdet för att lämna mitt chip. Knät kändes bättre, wtf! Om drygt två timmar skulle Alex komma. Jag vandrade planlöst i området och ställde mig vid ett ståbord. Ville inte prata med någon, ville inte köpa öl ensam och diskutera loppet och inte berätta något för någon.

Det kom fram en snubbe utan framtänder. Britt. Han såg ansträngd ut, han fick hållas, jag orkade inte. Det kom fram två snubbar till som verkade gladare, jag frågade till slut om loppet, de sa att det var kul. De verkade trevliga, lätt för dem som gått i mål! Jag surade vidare, snart gick de och jag var kvar med han utan tänder.

Mr No-teeth pratade vänligt med mig. Tänderna hade han tappat vid en MTB-vurpa i Arizona för nån månad sedan, och revbenen gnällde lite när han körde över ojämnt underlag, typ kullersten. I övrigt hade loppet gått bra. Han drack upp sin öl och frågade mig om inte jag också ville ha en. Vilken outsäglig vänlighet, jag lade genast ett tyst löfte om att bjuda den som DNF: at på öl i framtiden, om det så bara vore jag själv som blev bjuden.

Vi drack vår öl, sedan skulle han med bussen. Alex messade och så samlades vi vid bilen och alla fick en kram. Klart man skulle få en kram. Alla som knattrat fram på dessa njurbälteskrävande underlag borde få tio kramar minst, per minut gärna.

Här vid alla kramar slutar denna race rapport, denna kullerstensrapport. Jag och alla andra som någonsin har kört på kullersten har lärt oss något livsavgörande.

Vi vill ha mer av det knögliga och skakiga, mer av livets kullersten.

Så att man efteråt till fullo kan uppskatta motsatsen.