Snösöndag och vårvinterväder

Det var lördag och städdag. Dagen efter var en cykeldag rent logiskt, och när både Magnus och Jocke hakade blev det bestämt.

Vi skulle vårvintercykla!

Vid samlingen kl. 0900 gjordes rutten upp. Österut, löd mitt önskemål och vi gjorde upp en plan i våra huvuden. Grus för njutningen, stig för MTB:arna och löftet om en termosfika.

Glada och förväntansfulla rullade vi iväg mot Hällberga.

Dubben gjorde sitt jobb på framdäcket. Lite is var kvar, men värmen hade värmt upp marken och släppt fram kylans snöfall dagen efter. Så marken var fast utan att vara upptinad och ovanpå den fanns ett lager fluffig drömmig nysnö.

Pulsen fick jobba när benen gjort annat än cykla på två månader. Den som kört spinning hela vintern rullade fridfullt en bra bit framför oss som inte hade det.

Så svängde vi vänster, och gruset blev grovsingel, och kroppen tryckte upp cykeln för motluten. Vi flöt ovanpå stenarna och snart nådde vi en solig glänta där små röda hus var samlade med en vidunderlig utsikt över nejden.

Kjula hembageri.

Magnus knackade på och frågade om vi kunde fika. Det kunde vi, när ville vi? Om tre timmar, kaffe eller te? Kaffe, och kanelbulle blir bra och kanske en kaka. Ok vi ses om tre timmar!

Så vi trampade vidare i loop efter loop tills vi avverkat två och en halv timme. Och några stopp för pp och termosfika och vatten. Det var lagom kuperat och frusna vattenpölar som krossades av våra däck och det var en envis vårsol. Den smälte snön i södersluttningarna och kysste våra kinder när vi smög oss utför en stenig sandbacke.

Bara vårsolen gör så.

Så anlände åter vi till Kjula hembageri. Vi fick vårt kaffe och vår utsikt över nejden och jag ville köpa en påse frallor med mig hem som Jocke transporterade hem i sin ryggficka. För min var för liten.

Så sa vi hej då i en korsning och om några dagar går mitt flyttlass så det var ju verkligen hejdå.

Crossen fick senare sin tvätt och jag min dusch. Båda hade vi fått en fin söndagspresent: en runda på vårvintervägar i bra sällskap till ett fik med utsikt.

Glad tisdag på den!

Och inga kor utnyttjades i tillverkningen av kanelbullarna

Mitt löfte till dig, Stockholm

Lördag 15.44. Jag står i gymmet och har kört intervaller. Svetten rinner. Jag drar iväg ett mess till en person som alltid kommer ha den där speciella platsen i min hjärna. Så greppar jag en kettlebell och kör en serie lyft. Efter det tar jag av mig skorna och måttar mot väggen i ett tio sekunder långt handstående.

Jag ska flytta till Stockholm.

Men det är inte vilket tunnelbane-Stockholm som helst. Inte vilket bo-hos-föräldrarna eller kvarta i en asdyr etta med kokvrå och betongutsikt som helst.

Nej, detta är det nya Stockholm. För mig. Nuevo Estockolmo. Detta är ett Stockholm med tre kilometer till jobbet och ett andrahandskontrakt för lagom länge till lagom pris. Ett Stockholm med odlingslåda och balkong och morgonsol och Stockholmsvita väggar i ett rart hyreshus på Kungsholmen. Ett Stockholm med nära till Ekerö och Dalarö och andra pockande områden som jag är nyfiken på att cykla. Upptäcka. Ett Stockholm där man kan värma upp inför Arlanda Test Track Race genom att cykla dit!

Jag ska kort och gott säsonga i Stockholm mars-november. Ish.

Lägenheten kom serverad på ett silverfat. Man ska inte alltid äta allt som kommer på silverfat. Men man ska också vara varse att smakar det inte, så går det ganska lätt att krydda det som ligger där. Eller låta det syras. Kanske värma på, steka upp som biffar eller lägga i komposten för att laga något helt nytt som kan serveras på silverfatet.

Jag lovar att göra det.

Jag lovar också att leva i förvissningen om att detta inte är det naturnära Eskilstuna där man dricker kaffe tillsammans på trappan. Jag kommer att bo själv, och ska ta tillvara på fördelarna med det. En av dem kan vara att det finns en säng, dubbelt så stor som den jag har idag, som kostar lika mycket som Amiran och crossen tillsammans.

Jag lovar att böla om när jag saknar någon/något*. Och alltid att tänka på vad det jag saknar har betytt för mig och skänka det en tacksamhetens tanke.

Och skulle jag börja hata mitt Stockholm, så ska jag tillåta mig att göra det!

Men jag lovar att omfamna dem som omfamnar mig. Och längta till det som längtar efter mig. Både vägar och människor.

Och jag lovar främst att vara modig. Att våga ta tillvara på det nya. Jag vill nyfiket observera mitt Stockholm och bli ett med det. Jag vill förenas med marken jag trampar, havet jag badar i. Och jag vill våga vara modig nog att släppa sans och vett och kanske faktiskt börja

älska Stockholm.

Det vore naturligtvis outhärdligt, eller helt fantastiskt.

Till sist: säg till om ni vill hälsa på! Kungsholmen är alltid nära, finfina Le Mond har precis öppnat i närheten och jag har tillgång till en FET råsaftcentrifug. Och extra madrass såklart!

Så – nu slutar inlägget. Hej då pretto-inlägg. Och vi pausar denna epok, så att en annan kan ta vid.

💐💐💐

💐💐💐

Hugelstabacken, banvallen, QOM:et mot golfbanan och alla ni som vet vilka ni är ❤

Att möta Fredrika Ek.

Jag går från jobbet mot Sergels torg. Något kvarter därifrån ska Fredrika Ek lansera sin bok ”Jorden runt på 1000 dagar”. Jag hörde talas om denna modiga människa för sent för att kunna följa bloggen när hon cyklade, men det är ju det som är grejen med bloggar. Man följer och lever äventyret även efter hemkomst.

Nio trappor upp med hiss på ett hotell mitt i smeten. Proppat med folk som vill ta del av denna människas upplevelser, stimmigt och varmt. Jag hamnar mitt framför en cykel med touringstyre. Fredrika Eks cykel. Den har varit jorden runt. Sadeln är lite nött, styrlindan sliten, men att se den är som att stå sida vid sida med en romersk båge i antika Grekland. Vad du har varit med om.

Jag ser mig omkring. Ingen jag känner. Jag ställer mig i kön för signering och funderar på vad jag ska fråga Fredrika Ek om. Hon har förmodligen fått alla frågor redan, men nu är hon här och signerar sin bok och ser så där glad ut som i alla inlägg jag sett med henne. Så då vill hon väl att man ställer sitt hjärtas fråga.

Jag swishar iväg summan för boken och det blir min tur. Fredrika lutar sig fram mot mig över ståbordet, det är mycket surr så man måste höja rösten lite.

Hej!, säger hon.

Jag visar swish-betalningen och hon tar fram en bok från högen. Jag börjar formulera min fråga.

Jo, säger jag. Jag har gjort en del mindre turer, nån månad några veckor, tycker alltid att det är så roligt, vill ta nästa steg, ha cyklingen som vardag under längre tid, men…

Fredrika rätar upp sig. Ser på mig. Ögonen lyser. Jag tystnar. Hon har fått frågan förut. Av så många.

Fredrika tittar på mig. Hon har skrivit två ord i boken, och sedan sitt namn. Svart text på mörkgult papper.

Bara börja.

Jag flämtar till i lokalen. Får inte fram ett vettigt svar, tar emot boken och nickar till tack innan Fredrika tar nästa person i kön.

Mina näsborrar darrar. Lungorna kippar efter luft. Hela jag darrar. Är det så enkelt?

Jag ställer mig i kön till baren för att casha in min öl från dryckesbiljetten. Får mitt glas och går tillbaka till Fredrika som nu börjat berätta om resan i mikrofon och rullar ett bildspel i bakgrunden.

Jag hör knappt något. Vill inte titta på någon, då skulle min bubblande gråt svälla över. Istället står jag med blanka ögon och tung andhämtning och försöker snappa upp det som sägs i mikrofonen mitt i den stimmiga pubmiljön.

På tåget hem börjar jag läsa. Nu får tårarna rulla fritt.

Fredrika Ek.

Jag har äntligen fått träffa dig.

2016 var jag på Nya Zeelands Sydö, någonstans i världen var också Fredrika

Tisdagens handstående

Jag kan stå på händer igen!

Ja, det är sant.

Det hände igår, efter en kort sovmorgon. Jag var ensam människa i huset, katten var ju där, och jag hade tagit en snabb morgonjogg. Jag var uppvärmd och husets stora golvyta låt för mina händer.

Jag flyttade på tvättställ, kattkorg och legobitar tills jag hade nog med yta framför väggen. Jag letade mig fram till min gamla vanliga punkt på golvet där jag brukar vila ögonen. Så visualiserade jag händerna utsträckta på parketten och benen stolt uppsträckta mot väggen. Raka med stöd av magen.

Första försöket. Höger ben touchar väggen men dråsar snart ner igen.

Andra. Samma sak. Armarna darrar.

Tredje. Samma. Wtf. Jag stretchar handlederna och sträcker ut fingrarna. Det ska gå. Kattens blick från fåtöljen.

På fjärde står jag där. Upp och ner. Böjer sakta benen ett i taget för att öka känslan av kontroll, så upp mot väggen igen. Släpper sakta ner benen igen och är upprätt.

Det var det det.

Glad onsdag.

Nattvasan45 2019 ed.

Vi står i tältet vid starten i Oxberg. Karin, Anna, Riikka och jag. Stämningen är en blandning av oro och förväntan. Kommer våra pannlampor räcka in i mål? Kommer spåren att hålla? Kommer min förkylning tvinga mig att bryta?

Jag huttrar under alla mina lager skidkläder. Nyser, gnuggar mig i ögonen och tar en sked jordnötssmör. Det måste gå. Karin säger att jag ser groggy ut. Det är jag. Man ska inte åka skidor med feber. Jag tittar ned på mina skidspetsar och ber alla klisterlappar som sitter där om hjälp. Det är nu jag behöver mina gamla meriter.

Vi tar kort och jag fångar Annas välgjorda flätor på bild.

Klockan åtta närmar sig. 45 km i mörker under stjärnorna. Vi går mot startfållorna och ställer upp oss. Vinkar hejdå till klädpåsarna som åker lastbil till Mora och testar pannlamporna en sista gång. Tio i åtta vallar jag skidorna.

Det är ett myller av pannlampor och små ryggsäckar. Sju minuter i stänger vi ner alla lampor och får en ljusshow och några sista ord från den mjuka dalmasen bakom micken. Njut, säger den.

Skottet går. Vi drar iväg. Stakar och trycker och håller koll på den andra i paret som måste hållas koll på, och någon ramlar framför och vi parerar. Snart glesas fältet ut och vi har skidorna i de tajta, hårda spåren. En km-skylt i taget så ska jag nog fixa det här. Riikka lyser upp tillvaron framför mig i reflexmössa.

I första branta nedförsbacken tappar jag självförtroendet. Allting darrar. Pannlampan ger en begränsad sikt framåt. Karin kör med ena foten utanför spåren för att bromsa, jag ropar ur spår men har knappt kommit förbi henne förrän jag vurpar. Ligger på höger sida och kanar parallellt mot spåren så att höften brinner. Så upp upp, hitta Riikka och iväg igen.

Men var är hon?

Jag ropar efter henne som en vilsen pingvin ropar på mamma. Karin och Anna passerar, de tror hon är bakom och jag väntar. Snart dyker reflexmössan upp och en färd mot första depån tar vid.

Vi är inte jämna. Riikkas ena fot vrider sig i kramper av något slag och mitt skid-jag har tagit över feberjaget. Kvar är ett fäste av guds nåde och två horn i pannan. De vill uppför, utför, framåt, fort fort fort.

Vi stannar vid depån i Hökberg. Riikkas fot och mina horn i pannan måste fås på andra tankar om det här ska gå. Hon vilar den medan jag dricker sex muggar sportdryck och trycker två matskedar jordnötssmör ur burken. Orka ha två brödskivor i vägen för näringen.

Vi åker vidare när foten är redo. Mina fingrar är is men ska snart bli varma. Jag har nu bättre koll på uppgiften och ser mig noga om för att hålla ihop vårt par.

Runt oss åker andra par. Det ropas lite namn med mjuka röster. Viskas, är ju ändå natt och stjärnklart. Är du med, är det du där framme, har du fäste, bra jobbat du!

Alltmedan pannlamporna studsar som ljusbollar i spåren.

Jag stannar på ett krön. Måste in i skogen, sportdrycken rinner rätt igenom. Riikka stöttar, tipsar om bra granar och bevakar spåret. Jag sätter mig tillrätta på skaren bakom en liten tall.

Då kommer de.

Som studsande, vaggande ljusbollar närmar de sig i tilltagande hastighet. Spelande lår under tajt lycra i samstämmig pardans i spåret. Tyst tyst, utan tvekan, med framåt i blicken och målmedvetenheten tatuerad i pannan.

Fristilsåkarna.

De har startat samma tid som oss men 45 km längre bort. Nu, då vi kört dryga 15 km har de kommit ikapp oss. De skejtar fram med änglars tålamod och triatleters tysta stolthet.

Det första paret följs av en stor lucka. Men sedan täpps den till av flera par, med dansande pannlampor som rör sig från sida till sida med en teknisk fulländning från andra världar.

Vissa har rep mellan sig. Vill inte förlora den andra.

Det går inte att inte fascineras av människor som i samspel får något att se så enkelt och så självklart ut.

Ju mer vi stakar och diagonalar oss fram genom natten, ju fler blir de dansande paren. Nedför åker de i spåren som oss andra, men på given signal tar de med oförtruten kraft sig an den förföriska fristilstekniken som om det inte finns nån morgondag.

Vi häpnar. Det går inte att inte önska att man vore som dem.

Vi är plötsligt i Moraparken. Riikkas fot kräver nu rejält med övertalning och finska svordomar för att ta oss ända in i mål.

I sista kurvan diagonalar vi i målraketempo. Jag ler genom mina sönderspruckna läppar trots att distansen är halva mot normalt. En målraka på en vasa är alltid en målraka.

En meter innan mållinjen hamnar Riikkas stav på fel sida min högra skida, jag parerar den och vi glider över in i mål.

Vi gjorde det.

Sjukis och krampis. 45 km nattkörning på 5:22. Vi åker till ett skuggigt parti för att pusta. Vill vara osynliga.

Riikka knäpper upp sina skidor. Jag står med nedböjt huvud och far med skidan fram och tillbaka. Hänger på stavarna. Tårarna forsar. Exakt vad de innehåller vet ingen, men att böla på mållinjer är svårslaget. Man måste passa på.

Efter kram och prat kan jag återigen konstatera att gråt är en helt oöverträffad form av pånyttfödelse.

Och vad fan hände med febern?

Rapporten får sluta här. Min kämpande lagkamrat Riikka och annat för likes.

Over and out.

Vegansk pizza yo