Nattvasan45 2019 ed.

Vi står i tältet vid starten i Oxberg. Karin, Anna, Riikka och jag. Stämningen är en blandning av oro och förväntan. Kommer våra pannlampor räcka in i mål? Kommer spåren att hålla? Kommer min förkylning tvinga mig att bryta?

Jag huttrar under alla mina lager skidkläder. Nyser, gnuggar mig i ögonen och tar en sked jordnötssmör. Det måste gå. Karin säger att jag ser groggy ut. Det är jag. Man ska inte åka skidor med feber. Jag tittar ned på mina skidspetsar och ber alla klisterlappar som sitter där om hjälp. Det är nu jag behöver mina gamla meriter.

Vi tar kort och jag fångar Annas välgjorda flätor på bild.

Klockan åtta närmar sig. 45 km i mörker under stjärnorna. Vi går mot startfållorna och ställer upp oss. Vinkar hejdå till klädpåsarna som åker lastbil till Mora och testar pannlamporna en sista gång. Tio i åtta vallar jag skidorna.

Det är ett myller av pannlampor och små ryggsäckar. Sju minuter i stänger vi ner alla lampor och får en ljusshow och några sista ord från den mjuka dalmasen bakom micken. Njut, säger den.

Skottet går. Vi drar iväg. Stakar och trycker och håller koll på den andra i paret som måste hållas koll på, och någon ramlar framför och vi parerar. Snart glesas fältet ut och vi har skidorna i de tajta, hårda spåren. En km-skylt i taget så ska jag nog fixa det här. Riikka lyser upp tillvaron framför mig i reflexmössa.

I första branta nedförsbacken tappar jag självförtroendet. Allting darrar. Pannlampan ger en begränsad sikt framåt. Karin kör med ena foten utanför spåren för att bromsa, jag ropar ur spår men har knappt kommit förbi henne förrän jag vurpar. Ligger på höger sida och kanar parallellt mot spåren så att höften brinner. Så upp upp, hitta Riikka och iväg igen.

Men var är hon?

Jag ropar efter henne som en vilsen pingvin ropar på mamma. Karin och Anna passerar, de tror hon är bakom och jag väntar. Snart dyker reflexmössan upp och en färd mot första depån tar vid.

Vi är inte jämna. Riikkas ena fot vrider sig i kramper av något slag och mitt skid-jag har tagit över feberjaget. Kvar är ett fäste av guds nåde och två horn i pannan. De vill uppför, utför, framåt, fort fort fort.

Vi stannar vid depån i Hökberg. Riikkas fot och mina horn i pannan måste fås på andra tankar om det här ska gå. Hon vilar den medan jag dricker sex muggar sportdryck och trycker två matskedar jordnötssmör ur burken. Orka ha två brödskivor i vägen för näringen.

Vi åker vidare när foten är redo. Mina fingrar är is men ska snart bli varma. Jag har nu bättre koll på uppgiften och ser mig noga om för att hålla ihop vårt par.

Runt oss åker andra par. Det ropas lite namn med mjuka röster. Viskas, är ju ändå natt och stjärnklart. Är du med, är det du där framme, har du fäste, bra jobbat du!

Alltmedan pannlamporna studsar som ljusbollar i spåren.

Jag stannar på ett krön. Måste in i skogen, sportdrycken rinner rätt igenom. Riikka stöttar, tipsar om bra granar och bevakar spåret. Jag sätter mig tillrätta på skaren bakom en liten tall.

Då kommer de.

Som studsande, vaggande ljusbollar närmar de sig i tilltagande hastighet. Spelande lår under tajt lycra i samstämmig pardans i spåret. Tyst tyst, utan tvekan, med framåt i blicken och målmedvetenheten tatuerad i pannan.

Fristilsåkarna.

De har startat samma tid som oss men 45 km längre bort. Nu, då vi kört dryga 15 km har de kommit ikapp oss. De skejtar fram med änglars tålamod och triatleters tysta stolthet.

Det första paret följs av en stor lucka. Men sedan täpps den till av flera par, med dansande pannlampor som rör sig från sida till sida med en teknisk fulländning från andra världar.

Vissa har rep mellan sig. Vill inte förlora den andra.

Det går inte att inte fascineras av människor som i samspel får något att se så enkelt och så självklart ut.

Ju mer vi stakar och diagonalar oss fram genom natten, ju fler blir de dansande paren. Nedför åker de i spåren som oss andra, men på given signal tar de med oförtruten kraft sig an den förföriska fristilstekniken som om det inte finns nån morgondag.

Vi häpnar. Det går inte att inte önska att man vore som dem.

Vi är plötsligt i Moraparken. Riikkas fot kräver nu rejält med övertalning och finska svordomar för att ta oss ända in i mål.

I sista kurvan diagonalar vi i målraketempo. Jag ler genom mina sönderspruckna läppar trots att distansen är halva mot normalt. En målraka på en vasa är alltid en målraka.

En meter innan mållinjen hamnar Riikkas stav på fel sida min högra skida, jag parerar den och vi glider över in i mål.

Vi gjorde det.

Sjukis och krampis. 45 km nattkörning på 5:22. Vi åker till ett skuggigt parti för att pusta. Vill vara osynliga.

Riikka knäpper upp sina skidor. Jag står med nedböjt huvud och far med skidan fram och tillbaka. Hänger på stavarna. Tårarna forsar. Exakt vad de innehåller vet ingen, men att böla på mållinjer är svårslaget. Man måste passa på.

Efter kram och prat kan jag återigen konstatera att gråt är en helt oöverträffad form av pånyttfödelse.

Och vad fan hände med febern?

Rapporten får sluta här. Min kämpande lagkamrat Riikka och annat för likes.

Over and out.

Vegansk pizza yo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s