Nacken och skottet

God eftermiddag!

Säg hej till mitt ledsna jag. Mitt sura jag. Eller arga. Sitter utanför bastun, det låter ju nice. Vaknade efter tio timmars underbar sömn förskonad från drömmar och skulle göra morgonyoga. Ljuvlig jävla dag som låg framför mig. Husfix, långfrukost och dans på det. Biogasbil lånad för miljösamvetets transport till dansen och allt var bäddat för lite nödvändig glädjepåfyllning.

Mitt i morgonyogan kommer den.

Nackspärren från helvetet. Eller säger man nackspärret?

Oavsett så kommer den och lägger en fet jävla komocka på min dag. Lägger en blöt filt. Ett ekerbrott. Punka på upploppet. Ni vet. Ni fattar.

Vem ska man ens rikta ilskan mot?

Så nu blev jag av hushållet ordinerad bastu och av internet ordinerad stretchövningar och rörelse. Sitter man still blir man stel och herr nackspärr spottar i nävarna och hugger klorna i skuldran.

Vänta, det finns en låt som passar här:

Jag vill ha en kiropraktor

Som jag kan åka till

Så jag kan glömma att du spärrat mig

Jävla nackspärr. Det finns ingenting positivt med dig. Lära sig att sova färre timmar? Vara gladare varje dag man inte har nackspärr?

Inte vet jag.

Slut på inlägget.

Sorry deppen, kolla på det här klippet med rara snubbar istället.

Wherever I lay my home, that’s my train

Jag är beroende av tåg. Tågberoende.

Denna insikt nådde mig igår kväll då jag skulle hem, efter lite grejer med Sara på jobbet. Modern dans a la Dansens hus, närmare bestämt.

Innan vi går vidare i beroendefrågan stannar vi lite i dansen. Det var en svindyr dans i en trång källarlokal där en instruktör med spansk brytning styrde och ställde. Hon hade alternativa kläder och ett fokus från andra världar. Ju mer hon styrde, ju fler otroliga grejer gjorde våra kroppar. Vi var kraftfulla och mjuka, snabba och koncentrerade, flowiga och explosiva. När vi skuttade längs golvet med låg tyngdpunkt, böjda ben och stolta huvuden insåg jag att jag skrattade.

Vi var djungeldjur. Urfolk. Smidiga. Så sviktande. Så kontrollerade, så återhållet sprudlande vibrerande.

Efteråt analyserade jag och Sara varför vi var så glada och lätta i hjärtat. Vad f-n hände? Hur gick det till? Och varför satte jag koreografin nu, när jag som tonåring hatade allt vad dansinstruktörer hette?

Analysen landade i rörligheten. Hela kroppen räknas. Ingen del lämnas efter, alla har en uppgift och ingen är fel. Alla är. Och får njuta av belöningen när man smyger längs golvet som ett djungeldjur.

Vi bytte om och gick hem, jag svor åt tågförseningen som uppdagades när vi kom in på T-centralen. Sara tog det med jämnmod, hoppade på sin tunnelbana och vinkade hej då till mig som fick sova hos brorsan.

Tågberoende är en ovärdig livskomponent. Den suger blodet ur sitt värddjur och sprutar in det förgiftande vardagsgnället i venerna.

Ut kommer det som svordomar och rynkad panna.

Jag stod på centralen och Sara var borta och jag var fast i mitt beroende.

F-n.

Då började mitt pendlar-jag vädra morgonluft. Pendlarjaget satte mig på pendeltåget och fick humöret att pendla från gnäll till mys när jag klev av i Tullinge. Världen var fluffig. Vit, mjuk och inbjudande. Jaget tassade den dryga kilometerna över krönet ner i dalen där brorsan bor med fru och barn. Jag fick en dusch och gjorde mig en lämplig sallad och en kopp te. Bjöd på pepparkakskryddade dadlar som jag rotat fram ur väskan och fick mig ett par timmars kvalitetshäng med bror min.

Så sov jag nästan inget ty jag hade glömt mina öronproppar, men det får gå ändå.

Danskroppen blev djungeldjuret som blev pendlarjaget som blev min lösningsfokuserade räddare i beroendenöden.

Så blev det!

Poliskroppen och jag

Morrn, vinkade just av en favoritkund på massagestudion. En polis. Bär väl tunga bördor på sina höfter. Ny på studion, men sökte för de kroppsdelar jag älskar mest att göra nytta för: ländrygg och säte.

Jag började med att känna efter längs ländryggen för att bedöma spänningsnivån. Huden var hopdragen och det ryckte i musklerna. De var på helspänn. Hög spänningsgrad.

Jag tog mig an denna högspänningsledning med största försiktighet och finaste precision. Jag skulle mjukt känna mig fram till det perfekta stället för triggerpunktsbehandling. Handloven löpte längs sätet och muskeln ryckte till. Där var det.

Jag lät armbågen sakta jobba sig ner till den överansträngda polismuskeln i sätet. Den lite tyngre andningen, återhållen men ändå hörbar, sa mig att det var rätt. Muskeln höll emot, den ville fortsätta ha makten över polisen, jag släppte lite på trycket och till slut började den ge med sig.

Jag hittade nästa punkt, längre ned i sätet, även här genom en blixtsnabb muskelryckning. Där. Armbågen jobbade tålmodigt vidare med den stingsliga polismuskeln som vägrade släppa från sig makten.

Högre upp på ländryggen var det samma sak. Stenhårt och motståndskraftigt i den långa muskeln som löper längs ryggraden och håller kroppen upprätt. En kraftig ryckning i höger sida fick mig att sänka tempot ytterligare. Denna muskel skulle aldrig ge med sig genom strid och konflikt. Ingen av musklerna på denna poliskropp skulle det. Så jag lät armbågen löpa långsamt, målmedvetet och med närvaro i varje massagemillimeter på den överspända muskeln. Genom att närma mig den så, skulle jag bli insläppt för att kunna hjälpa den knut som jag visste satt och skrek sig blå efter syre.

Plötsligt halkade jag. Den spända gitarrsträngen hoppade till under min armbåge och muskeln var åter i givakt. Åter misstänksam. Förtroende tar tid att bygga upp, men kan raseras fort, jag släppte långsamt på mitt tryck och tog till min vänster hand. Den blev ett styre för armbågen och säkrade på detta vis riktningen och farten och precisionen i trycket. Och se, det funkade. Samarbetet bar frukt, jag fick åter tillträde till muskeln och kunde återta behandlingen. Muskeln ville ha syre, och syre skulle den få.

Färden gick sedan över skuldror och bröstrygg med samma strategi, men det mest krävande var över. Några stilla strykningar längs nacken och de sista utslätande dragen i ansiktet, så var behandlingen slut och polisen fick sätta sig upp.

Hon var nöjd, om än svettig av fajten, men bokade en ny tid.

Och jag hade åter fått förtroendet att armbåga mig ner och ge syre till polisen.