Crossens själ och dagens slask

God eftermiddag!

Idag körde jag två timmars snöslask på crossen. Grå himmel, bilar som skvätte och tunga dubbade däck.

Då var det tur att jag var på mitt medvetna och motiverade humör. Mitt genomträngande och sakliga humör. Det gjorde nämligen att jag kunde borra mig igenom dagens pass med det fokus som krävdes för att det skulle bli meningsfullt.

Allt handlade om att köra de olika moment som dagen bjöd på.

Jag körde en bit asfalt mot sjukhuset. Istället för att knattra fram på den bruna mittfåran, körde jag på sidan av vägen i den mer slaskfyllda sidofåran. Jag svängde av mot sjukhuset och laddade för det första segmentet, som går längs skogskanten lite äventyrligt på smal stig som ansluter till en bredare som till slut leder över ett dike ut på asfalten. Här övades balans och läsning av snön; det var lätt att slira på en dold kant under de blöta flingorna.

Så var det asfalt igen, och jag letade mig ut mot sidofårans slasktäcke. Snart var jag i Hugelsta, där det vankades backe. En vänstersväng in på grusvägen mot skjutbanan – oplogat!

Dags att trampa på lite om man ville komma någonstans.

Förbi skjutbanan och uppför. Nedför mot en svag högersväng, och här tornade spännande små vattenpölar upp sig. Crossjälen vädrade genast morgonluft. Dags att undersöka pölarnas djup och istäcke!

Vi tog oss fram, slirade när det var läge och trampade när det krävdes. Större pölar, köra rätt igenom dem med ett inre morr, upp på andra sidan och så vänster igen.

Här begick jag ett misstag som ledde mig ut på en asfaltsväg istället för grus. Den nyttjade jag då till att bli fartsträcka, varvat med körning i sidofårans slask. Tugga, tugga, bli omkörd av bilar, bli nedskvätt men mata på. Så äntligen tornade en välkänd bro över motorvägen upp sig, och jag svängde efter ett tag in på en välbekant sidoväg där jag vet att kidsen kör motocross vid barmark. Här var det oplogat och spårigt; dags att träna balans och snötrampning.

Så kom jag ut på en riktigt bra sträcka för lössnökörning. Bredvid bilfåran fanns nämligen en dryg meter av finfin snöslask att bita i. Så jag lade mig i bocken, tryckte mig igenom den tunga blötsnön som låg i jämna kockor, och avslutade med att pressa mig genom en snövall.

Dags att svänga höger. Kort transportsträcka i motlut innan nästa högersväng. Och här var det oplogat igen! Det sju centimeter tjocka snötäcket bjöd på lagom motstånd när jag trampade på. Strax nådde vi banvallen, och jag tog en PP medan jag grubblade på om jag skulle ta mig an dess steniga snötäcke. Nej, det var inte en sådan dag. Det fick bli vidare körning i oplogad blötsnö fram till Hugelsta.

På vägen mötte jag så ännu ett moment: balanserandet i packad bilfåra. För här fanns ett uppkört bilspår som gav en otrolig fart så länge jag höll mig i spåret. Så fort jag tappade balansen eller spände mig, så for jag ut i den tröga blötsnön.

Jag nådde Hugelsta, och ställde mig upp i det lilla motlutet mot krönet. Som för att påminna benen om vad de var skapta att göra: trycka på. Så var vi över på andra sidan och vi tryckte på som om det inte fanns nån morgondag.

Hej då skogen, en sista tekniksträcka längs det omvända skogskantssegmentet och så hem till duschen.

Jag hade skrapat ihop drygt två timmar och mängder av moment.

Precis enligt plan. Check.

Årets första uppladdning och vad mer som händer under SM i Varberg

Hej alla.

Den här veckan är speciell för den är en uppladdningsvecka inför SM i cykelcross som går av stapeln i Varberg!

Kanske mest till mig själv kommer här en redogörelse för hur jag laddar. Och vad den viktigaste kryddan på mitt SM kommer vara. Och kom ihåg; kan du inte vinna, ska du köra extra snyggt.

Ok vi kör:

Söndag kväll aka igår: 4h dans. Kroppen lätt och lycklig. Älskar!!

Måndag kväll alltså idag: promenad och lätt yoga. Magstrejken från helvetet. Kall dusch och brasmys. Sängfösare medelst bloggning. Check.

Tisdag: sista cykelpasset innan dubbdäcken åker av. 2-3h islagda grusvägar och lagom tekniska stycken, syftet är att bibehålla crossglädjen och väcka race-hjärtat. Passet körs på förmiddagen (för att nyårslöftet är att ta vara på sin deltidsanställning). Kall dusch på det. Kränga på crossdäck, tar väl nån halvtimme minst. Jobba några timmar och kolla på cx-klipp i pauserna för PEPP.

Onsdag. Löpning 8 km innan jag firar min födelsedag hos släkten i Stockholm. Vi ska sörpla BORSTJ och dricka skumpa.

Torsdag. Preppa cykeln. Ta fram alla kläder. Yoga yoga yoga. Ev nån lätt löpning på kvällen.

Fredag. Buss till Nyköping där jag blir upphämtad av Robin och Robert, två hjältar från mitt nya jobb som jag lyckats locka med mig he he.

Kryddan då? Elbilen!

Yes, halva nöjet med detta SM, som jag är i kanonusel form inför, är att vi tar elbilen ner och spelar in filmer där vi intervjuar folk. Vi ba ”hej, ser att du står och huttrar medan din dotter värmer upp, får vi ställa några frågor om elbil och miljö under tiden? Ah men vill du provköra, såklart det går bra vassego!!”

Lite så. Vi ska ta detta tillfälle i akt att dels transportera oss med minimalt klimatavtryck, och dels prata med folk om det. För är det något som suger så är det att sitta i sin egen lilla elbilsbubbla och tänka på miljön. Man måste prata med folk!

Så det ska vi göra. Målet är att spela in filmer som publiceras på sociala medier och även på elbilsprojektets blogg och såklart här. Syftet är att väcka medvetenhet och intresse för klimatfrågan inom cykelsporten och specifikt transporter. Vi hoppas kunna intervjua sponsorer till loppet och även arrangören, och även Swe cycling, om vad aktörer inom sporten kan göra. Hur länge ska tävlande cyklister stå ut med avgaser från föjebilar och varför är sporten så fossilberoende?

Det är lite avdramatiserat att prata om sådant just vid cx eftersom det inte krävs följebilar. Men alla ska ju likväl transportera sig och sina tvåhjulade dyrgripar till de olika loppen.

Lite sådant hoppas vi få prata om med folk under SM.

Varberg är för övrigt känt för sina årliga kallbad. Och loppet kommer att gå i närheten av Varbergs fästning, hur episkt!! Vi får se om det blir kalldopp i havet, annars finns det väl kallvatten i kranen får man hoppas.

Glad måndag på det, och kom ihåg att efteranmälan till SM kan göras fram till fredag 11/1!

Tack till stormen Alfrida för cross-feeling i Hällberga. Förstabilden togs av Ena under CX Täby park.

Skit och skjut från 2018

Hej 2019!

*gnuggar sömnen ur ögonen*

Idag är sista chansen att skriva ett vettigt nyårsinlägg här på bloggen. Sitter på tåget och har 45 mysiga minuter tillgodo.

På nyårsafton körde vi igenom årets höjdpunkter och avskrädeshögar. Bägge mina hade cykelfokus. Ingen olycklig kärlek eller nytt jobb kunde trumfa detta tema. Så i min avskrädeshög låg cykelstölden i januari. Min variga böld och stinkande avloppspöl. Detts ruttnande inferno! Jag beskrev hur jag grät och bölade i sorgen efter Ridleyn, och fick då den högst befogade frågan:

”varför köpte du inte bara en ny, exakt samma storlek och modell?”

Jag blev lite paff. Så förklarade jag hur alla minnen vi delat, Ridleyn och jag, byggde upp en sådan enorm saknad.

De andra såg oförstående ut. Tog en tugga av potatisen med vitlökssås. Så förklarade jag hur jag tagit mig ur sorgen. Det hade jag ju nämligen gjort genom att separera minnena från den fysiska cykeln. Minnena skulle alltid finnas där. Det fysiska exemplaret av cykel skulle vara borta, och oavsett hur mycket jag personifierat Ridleyn så var den bara död materia utan mig. Det var jag som möjliggjorde upplevelserna, och de skulle kunna bli fler med en annan cykel.

Detta sa jag mest till mig själv. Ni som läser vet att cykeln blir en förlängning av ens egen fysiska kropp och när den då förloras kan man inte bara köpa en ny hur som helst.

Eller?

Fyller sorgeperioden ett syfte? Vem gynnas av att man som jag väntade ett halvår med att köpa ny cykel?

Det gjorde jag ju iallafall, och på takräcket forslade jag även hem en ny racer. Och crossen har minsann börjat borra sig in i min kropp, som en förlängning, bland annat när vi tillsammans besegrade banvallen. Vi körde bara upp för den. Dess steniga brötiga yta blev en del av turen. Tack crossen.

Sedan var det då höjdpunkten. Och här berättade jag för mina nyårsvänner om kallelsen till NM. Hur jag satt och kollade på Sverigematchen på VM med kollegorna i stadshusets källare och kollade mejlen i halvlek. Ruset som gick genom kroppen när jag klickade fram dokumentet där det stod Kallelse till nordiska mästerskapen i Ås, Norge och hur landsväg, linje var ikryssat.

Håren reste sig. Jag svarade genast ja och ville genast hångla upp hela världen.

Sedan blev ju NM bra, en silvermedalj att komma hem med, leveransen var klar, jobbet utfört. Kanske inte det mest utvecklande lopp jag kört, eller ens det roligaste, men nog det viktigaste och helt klart den häftigaste pallen att få kliva upp på. Av så många skäl är jag så kär i hela prestationen.

Men jag ville egentligen med denna höjdpunkt peka på en annan sak. Och det är känslan av själva besked. Just det ögonblicket. Kicken när en satsning du lagt mycket tid och själ i, tar dig till en ny nivå. Hur någon viktig ser dig och kommer med ett befogat erbjudande.

Första kyssen innan förhållandet tar vid

Ibland levererar du, ibland inte. Men känslan när beskedet, beslutet, erbjudandet, kommer. Vilken livgivande jäkla grej att gå runt i.

Så det gjorde jag. Och njöt, rejält, för sedan knackade en annan kompis på dörren och det var backångesten. Hur skulle jag få backben i det platta Sörmland på bara några veckor inför ett NM medan norskorna förmodligen käkade backryck till frukost?

Men den övervann jag, och lade till ännu en i mitt tycke annan smart grej i samband med NM. Jag bestämde mig för att NM skulle få vara en del av sommaren och styra till viss del, men inte ta över den fullständigt. Så jag drog iväg till Norge och körde mina drömmiga serpentiner, och placerade NM mitt i planen. Efter serpentinerna, men innan turen ner utmed Sveriges västkust. Så om NM sket sig, så hade jag iallafall fått drömcykling i Norge innan, och kunde se fram emot massor av klippbad under cyklingen längs västkusten ner till Göteborg efteråt.

Och om nu NM inte sket sig, så skulle jag få västkusten och klippbad som belöning.

Lite så vill jag minnas cykelåret 2018. Hösten stryker jag gärna ett streck över rent cykelmässigt.

Vad 2019 bjuder på får vi se. Jag längtar både efter att utvecklas som tävlingscyklist, och efter att få uppleva världen genom touring. Lång touring.

Nu är jag framme. Släkten väntar. Älska årets bästa Eskilstunabild, på mig och Ida på Gröndal, tagen av Lotta. Nyårsminne med Havannacigarr för likes.

Milsans och vinterdistans

Men gott nytt då!!

Här sitter jag och försöker tänka bort tonåringarnas bröl som invaderat vårt hus räknar vintertimmar. Yes, det är så man räknar inom vintercykling. När vägarna är isbanor och fingrarna ispinnar och axlarna stelfrusna av isskräck – ja då räknar man inte mil. Man räknar tid, och antal parerade isvurpor.

Sedan hade man kunnat räkna kaffekoppar och antal ångande duschminuter, om man inte var trött på att räkna.

Året har börjat bra rent cykelmässigt. Det har även börjat rent cykelmässigt. Crossen har fått dubbdäck som redan tuggat sig igenom två pass i bitande minusgrader. Yes yes, Och årets sista cykling blev även crossens första vinterpass: min och Jockes kom igång-distans. Och så sitter jag här nu och kan kassera in timmarna från min och Alex vinterdrömdistans igår, och dagens isknatter väster om stan. Knappt nio timmar vintersmatter!

Vägarna bjöd på varierande underlag som krävde sitt fokus. Gårdagens packade vinterväglag, en ljuvlig dröm. Lite finfin nordlig vind som fångades in av de sörmländska träden. Snack om viktigheter och oviktigheter; en pockande dos inspiration om kommande cykling som alltid med Alex. Och så idag; där Jockes runda bjöd på isbanor som spolade salsgolv. Men fördelen var att de var just spolade. Och bonade. Inte en iskant så långt ögat nådde, och när man väl kanade ut i vägrenen för att chilla i gruset, fanns det gott om chanser att smita tillbaka upp på isen i mitten.

Men när Jocke visade tecken åt höger, samtidigt som han fortsatte att köra rakt fram, insåg alla i sällskapet att det var dags att styra mot asfalten. Det gick inte längre att manövrera vettigt och med bibehållen kroppsvärme på isen. Mina handsktäckta stackare till fingrar såg fram emot att få lite värme, och några uppförsbackar senare blev det just så. Kylan från den första timmens iskörning hade dock satt sig i systemet, så det fick bli PP vid en bildskön dunge i solen.

Så ledde oss Jocke ut till Gillberga kyrka för en termosfika, och vi delade på bästa knytis-manér olika tilltugg mellan oss: Alex sina frukt- och nötbollar, jag mina gurkmejaditon och Jocke drog upp en glittrande blå förpackning mandelmassa. Mandelmassan höll sig mjuk och följsam i kylan, ”nedmalt socker och fett!”, bra inspo där Jocke!

Alla var glada, jag mest över den välkomna värmen som återvänt till händerna. Utan den, ingen crossglädje.

Slut på det här inlägget. Nyårskrönika kommer. Bilder för likes.

Heja på och tappa inte greppen, i nästa kurva kommer peppen