Ett pannknack med dopp, tack

Hej räven.

Lilla räv.

Du ligger och stoppar kylan från att komma in. Min vän Marja har omsorgsfullt placerat dig där och placerat din kompis vid en annan dörr där det drar.

Jag undrar hur du levt. Eftersom du är död och inte svarar berättar jag istället hur jag själv har levt.

Idag till exempel har jag levt. Mina kinder blossar och innanför min panna knackar det stillsamt av gårdagen. Som ett finskt minne. Min finska vän Marja bjöd på soppa och en mångfald av förfriskningar tills jag fick erkänna mig drucken under bordet, som man hade sagt om detta varit en slaskig fylleblogg. Du kanske såg hur jag med svansen mellan benen fick lomma iväg från bordet med glaset fortfarande halvfullt och tacka för mig. Min finska vän satt kvar. Sådana är de, finskorna.

Jag har badat i havet lilla räv! Ja tänk. Medan Marja var på jobbet och räknade måltidsbudget, trippade jag iväg på lätta fötter ner mot stranden. När sanddynerna tornade upp sig drog jag efter andan.

Sanddyner på vintern lilla räv. Har du upplevt det?

Så frusna de var. Så majestätiskt stilla de var. Så stilfullt snön bildade sitt tunna täcke på sanden.

Nere på stranden såg jag mig omkring. Kisade mot januarisolen och såg Kullahalvön. Åt andra hållet såg jag Båstad. Under mig fanns sanden. Ovanför mig himlen.

Och framför mig –

havet.

Några måsar simmade irriterat iväg när jag sprang ut. Jag ville bli klar innan folk i horisonten kom förbi. Det var långgrunt och vågigt på botten. Jag stannade och lade mig ner med blicken uppåt. Inte doppa huvudet. Då blir man kall på fel sätt förstår du lilla räv. Jag vill bli kall på rätt sätt så att mitt inre värmeverk får huden att vibrera sådär ljuvligt.

När jag vände mig om hade ett gammalt par dykt upp på sanddynerna. Typiskt. Och logiskt. Det var tyvärr ingenting jag hade någon möjlighet att bry mig om. De stannade artigt på sin dyn, fick kanske något att prata om till kvällsteet.

När mannen från horisonten kommit upp i höjd med mig så satt jag i linne medan han var fullt påklädd. Han frös nog, tänkte jag när han på dalmål sade nåt beundrande. Han försvann sedan längs stranden i riktning mot kullahalvön.

Mitt bad var över. Jag torkade bort sandkornen från fötterna, samtidigt som jag sparade några som minne.

Så tackade jag havet, vände det ryggen och gick tillbaka.

Det var det doppet, lilla räv.

Mitt salta, vita, vackra, första vinterdopp i havet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s