Mot Prag.

Hej, igen!

Jag åker tåg! Sitter på ett finfint litet danskt tåg som är på väg från Köpenhamn. Det är lugnt och trevligt, mysigt och rart. Kolla de små ugglorna på väggen ❤

Jag ska hälsa på barndomsvänner från British Columbia. Jag har slutat säga Kanada, för det är så stor skillnad mellan öst och väst att det knappast är samma land. Säger de som bor i väst iallafall, och vill hellre vara som Kalifornien än Montreal.

Men va fan. Alla i Sverige är inte heller dalmasar, alla cyklister har inte kört Vättern, alla som tävlar älskar inte att vinna, osv.

Vi är tre parter som ska sammanstråla i Prag, där vi ska bo på ett kloster i tre nätter. Fatta! Äntligen får jag bo på kloster, har aldrig gjort det!

Jag har extra varma sockor med, och pannlampa om det skulle vara kallt i klostret. Och mörkt. Massageoljan är med om någon skulle behöva få betalning i ”rygg och nacke 20 min”,?min behändiga resevaluta. Presenter som ska överräckas är en cykeltröja, en Palestinasjal och en ring. Och så en flaska bubbelkombucha såklart. Ja och så tre sorters knäckebröd.

Prag har jag oftast besökt på sommaren, så det blir en ny upplevelse.

Tåg är nice. Det tar ofta många timmar innan jag kan börja njuta av en resa. Därför är tåg perfekt. Så idag när jag bytte i just Köpenhamn så kom det by luft i lungorna när jag äntligen insåg att jag var på väg!

Annars hade morgonen varit speciell. Fifflat omkring på kvällen innan, beundrat Karins pepparkakor och hängt den sista tvätten. Norpat några överblivna rostade potatisar från en bricka och provsmakat kombuchan. Var mosig i nyllet efter bastun med alla doppen i sjön, sov djupt och studsade upp vid 0615. Sedan lyckades jag traska till stationen utan att ha det minsta bråttom, hänga på låset till Ica nyfors för att köpa knäckebrödsgåvorna, och så knata på tåget i lugn och ro några minuter senare.

Kors i taket.

Löparskorna är med också. Jag ska bo på hotell i Hamburg i natt och fortsätta med dagtåg imorgon till Prag. Det blir också mysigt.

Imorgon 1526 anländer jag till Prag.

Slut för nu.

Några tågbilder för att runda av:

Facing sustainability?

Att vilja vilja.

Jag har cyklat.

Såg på crossen i dess trygga varma fängelse i källaren och krängde på mig cykelkläderna. Ska det ske nu efter två månader? Rullade försiktigt ut. Blev varm för fort, flåsade för mycket för tidigt, tog favvosegmentets jumboplats och stannade tusen ggr för att ta selfies där jag log blixtrande lyckoleenden.

Nä.

Så var det inte. Jo det första. Men inte lyckoleendena. Det fanns inga sådana på mitt trötta fejs.

Jag ville så gärna vilja.

Det var så tungt. Det var så vingligt. Det var så blä. Men det var.

Något annat som var och är och händer, är gårdagens bastubad. I Borsöknasjön. Helvete. Vilken sjujädra energikick. Huden vibrerar fortfarande.

Först käka vännen Riikkas karelska piroger och bärsmoothie, jollra med vännerna Kaj och Evas barn, sedan trippa ner i fallande snö och nästan halka men lyckas få fatt i bastuns runda handtag. In. Värmen i förrummet, av med allt, på med handduk och mysa in sig i hörnet. Utsikten över sjön, prassel från veden i aggregatet blandat med barnjollret.

Dricka folköl och prata. Öl+bastu=sant. Uppdatera sig, kolla läget, hur är det på jobb och hur ska vi förhålla oss till riksdagens skitbudget som tar från de fattiga och ger till de rika? Kapar i klimatarbetet mitt under pågående klimatförhandlingar, belönar utsläppare och skär ner stöden för lösningarna? Varför är skatt på produktion av bränslen bättre som styrmedel än skatt på konsumtion av dem? Hur kan mer ärlighet göra tillvaron på jobbet mer spännande?

Baden. Svalka. Man svettas, måste gå ut och hoppa i Borsöknasjön för att kunna diskutera vidare! Måste trippa på halkig brygga, en håller handduken medan den andra utan tvekan som den naturligaste sak i världen typ som att cykla uppför banvallen går nedför stegen och kastar sig ut. (Om Kaj: hoppar. Om vi andra: går i från stegen.) Några simtag senare har kylan tvingat fram en PP i buskaget och sedan går man tillbaka in i värmen. Handduken är dyblöt av tinad kyla, svett och värme. Ligga på britsen och känna bindväven vibrera av liv.

Mera styrmedel!

Mera ärlighet. Stick ut hakan, säg som det är, vi har inte tid att säga som det är senare. Om du inte vet huruvida korallreven kommer att försvinna vid mer än 1,5 graders uppvärmning så ta reda på det!

Det är roligt att vara ärlig.

Bara man vet vad man vill säga. Men det känner man ganska lätt. I magen, I leendet eller i avsaknad av leende.

Gör så här. Börja prata om något. Börja skriva om något. Du märker snabbt om detta något får dig att le eller sucka! Eller någon annan känsloyttring som verkligen känns i kroppen.

Så enkelt är det. Alternativt, ta en kall dusch eller ett kallt bad. Aktivera din inre värmepump. Släpp loss din inre vrede. Böla. Garva. Dansa. Cykla.

Over and out. Bike for likes.

With love,

Anna

Hjälp mig vilja något

Julmat och cross-laddning

Morrn då!

Säger jag så här på förmiddagen från Eskilstuna. Magen är fulltankad med julmat från igår och koffeinet håller rimliga nivåer. Crossen står och frustar nere i källaren, vägg i vägg med kombuchabryggeriet i badrummet.

Snart snart snart cykla

En dag bara måste ni få en v-logg av min kombucha. Denna bubbliga drömdryck! Kombuchan står och puttrar nere i fyra glasburkar där svart te och socker under tio dagar låter sig ätas upp av mikroorganismer. Dessa små hjältar äter sig så mätta och tackar med att omvandla födan till massor av nyttiga mjölksyrebakterier som är bra för matsmältning och allmänhälsa. Typ. Så häller man av drycken till plastflaskor, så att de får kolsyra sig ett par dagar innan servering. När man häller dem genom tratten ner i flaskan bubblar den begynnande kolsyran ibland över om bryggningen är extra lyckad. Vilket den var idag. Några liter senare har man ett gäng flaskor med finfin bubblig dryck som med fördel kan smaksättas med citron och ingefära, det ska vara något syrligt.

Ja, en gång ska ni få en kombucha v-logg.

Något om gårdagens julmys med lite Eskilstunacyklister! Vi hade stämt träff hemma hos IM-Björn, som kört skiten ur motståndet på Hawaii för ett par månader sedan. Yup, samma Björn som i somras knep ett tempo-silver i sin klass för team Smestan! Han kör på 85 procent vegansk kost och är allmänt skön och trevlig, så han sa ja när jag frågade om inte vi kunde ha ett knytis hos honom. Hans fru Lena visade sig vara vegan, vilken bonus!, så vi drog ihop ett grönt knytis i deras charmiga funkishus. Där fanns Lotta, Jocke & Renée, Björn & Lena, Niklas samt jag själv. Resten kunde tyvärr inte komma, de får väl komma nästa gång! ❤

På bordet fanns veganska varianter av de gamla julbordsklassikerna: gravad morot och griljerade tofu-spjäll, rödbetssallad, skagenröra, senapsaubergine, grönkålssallad*2, julöl, hommous och massor av fantastiskt fint kokt potatis med lagom mycket dill. Ja, och så glögg, pepparkakor och knäcke med såklart. När sedan detta var avklarat, så dukades det fram en söndagslyxkaka av guds nåde (Niklas!!) med knäckkolafyllning, och två sorters chokladbollar (Lotta!!), samt marmeladbollar och närmalet kaffe. OMG! var tanken som slog mig när insikten om vad alla hade ansträngt sig, sjönk in. Dessutom var kaffet något av det fylligaste som runnit ner i mig på länge. YUM YUM YUM.

Vi sjönk sedan ner i soffan och fick en visning av Björns hemmabiosystem samt avancerade trainerupplägg med Swift (måste komma igång med träningen innan jag hamnar där…) medan husets katter patrullerade i förgrunden. Samtalsämnen som avhandlades under kvällen var givetvis proteinmyten, Anammas formbara färs samt kallbad och Iron Man. Och en hel del annat nödvändigt.

Tack alla ni som var med denna kväll! säger jag nu, med budskapet att det mesta går att veganisera: kolla bara sajten Jävligt gott där man kan läsa om de förföriska spjällen som Jocke & Renée hade med sig och även värdparets makalösa auberginesill.

Nog om mat och myter!

För nu har crossen frustat länge nog och jag ska ut och adventstrampa. Rapport kommer, kram!


Lotta tog bilderna utom den sista som är från min brorsas veganska knäckkok, barnhänderna tillhör hans ena dotter ❤

Uppvaknandet.

Åtta sekunder. Lika många andetag. Och dubbelt så många sekunder av idogt torkande med handduk på golven för att hålla rent och fint.

Så gick det till när jag reste mig upp från min sista jobbdag för året vid datorn. Tusen och en förseningar och inlämningar och tusen söndertänkta tankar och tröttaste hjärnan på denna sida evigheten.

I duschen mötte jag vreden.

Så efterlängtad den var.

Jag drog temperaturen till kallaste, kände strålarna isa i ben och fötter, fick riktigt fina djupa andetag och andades fram min allra nödvändigaste vrede lagom tills iskylan nådde huvudet.

Som den kylde. Som den isade. Som den värmde.

För med tillräckligt mycket extern kyla, så gör kroppen det finaste den kan och det är att starta stora värmepumpen inifrån.

Så nu skuttar jag ut i mörkret, finaste finaste luciamörkret som hade varit lika fint oavsett datum och tid, för att gå på visning. För en kompis räkning, följt av konsert, och sedan får vi se var denna väckta värme tar mig.

Förmodligen bara hem.

Men det är inte så illa det heller.

Glad Lucia på er, och passa på att böla, om än så bara ensam framför lussemorgon på SVT play ikväll under ett täcke.

Och om inte det hjälper, så ta för hela helvete ansvar för din egen intimhygien och dra igenom en riktigt jävla snabb och iskall dusch.

Nu.

Love you.

Over and out.

Stans snyggaste kaffefläck?

Måndagsexemplaret

Vem är du idag?

Det brukar en vän till mig ställa som motfråga när jag frågar honom vad jag ska blogga om. Jag brukar ligga på soffan, sucka och leta efter en känsla jag kan ta fasta på för att dra igång ett inlägg. När jag behöver en ingång, ett bränsle. Så att jag kan börja bygga mitt flow.

Jag har då dragit igång ett par teman, det ena mer intetsägande än det andra, eller med en eftersmak jag inte riktigt vill ha i munnen.

Om jag skulle få den frågan idag, skulle jag nog säga: en blandning av vrede, vilsenhet och veck i pannan.

Vilket gör mig helt väck, innanför pannan

Igår var jag på yogapass med cykelklubben. Jag hade då spenderat en bakissöndag med att möblera vårt skafferi. Som för att städa i min egen hjärna. Frukostgrejer här, örtkryddor där och kolhydrater där. Ned med kombuchabryggeriet i badrummet och upp med tvålmakeriet på högsta hyllan.

Det var rätt skönt, och snart drog jag på mig löparskorna och joggade på snabba bakisben ner till gymmet. Jag känner alltid ett spontant motstånd för gym, hälarna i golvet vaffan ska man sitta inne på nån jävla matta för. Men det brukar alltid ge sig. Något i rörelserna i yogan när man sträcker ut sig åt massor av omöjliga håll, är det som att man själv också tillåts att räcka till. Tänk själv, om man balanserar kroppen på enbart handflatorna, vad kan man då inte åstadkomma i resten av tillvaron?

Så efter de där första minuterna, när jag äntligen fattat att jag skulle ta vara på de där rörelserna, så kom en gryende känsla krypandes. Genom benen kom den.

Vrede.

Yes.

Där hade vi den. Kanske efterlängtad.

Så där satt jag och tänkte på följande citat.

Gråt inte mera – organisera.

Så jag organiserade min vrede genom bakisbenen så att de bar mig hem.

Det var inte mer avancerat än så.

Jo, det var det ju. Men det behåller jag för mig själv just nu.

Vilket menlöst inlägg! Vrede och vilsenhet, nu vet ni. Det är jag denna dag, denna nobeldag 2018. För det går inte att skriva om de två saker jag var så förbannad på eftersom de inte har ett enda dugg med cykel att göra.

Hej lilla morgonfrost, säger vi istället och önskar er en fin dag.

Att duscha kallt

Bild som Katja tog från Västerås dit jag begav mig idag efter att jag gjorde det som beskrivs här i inlägget

LOVERS.

måste bara pusha lite för kallvatten här.

Jo. För att i morse gjorde jag just det, duschade kallt. Och det finns en anledning. Jag skulle iväg på uppdrag och mys på skerike bygdegård som höll julbord, och tåget gick så tidigt att jag inte skulle hinna både sova och springa innan.

Så då tog jag en kalldusch istället!

Det var ingen vanlig ljummen lite kall dusch, riktigt kall var den. Riktigt kall måste den vara för att ersätta en löprunda.

För då blir den en litet äventyr jag kan se fram emot.

Så jag stod där med morgonmörkret utanför fönstret och lät vattnet strila. Jag andades ordentligt för att stå ut, och i faktiskt flera sekunder stod jag där.

Efteråt fick jag upp både cirkulation och hjärnkapacitet.

Och detta gav mersmak.

Så för den som inte hinner träna, ta en dusch ändå, och ta en kall dusch.

Kram så ses vi på andra sidan lördagsnatten!

Fredagsfeeling

Tja.

Ibland undrar jag verkligen varför jag ens låter mig anställas på en massagestudio. Jag menar, lönen är kass och man måste slänga sopor utan att få källsortera och dessutom låsa två grindar och två dörrar.

Men så kommer jag på det. Plötsligt. För dagarna jag har massage, de där ljuvliga fredagarna som avslutar arbetsveckan, det är guldkantade dagar. Jag har tider att passa och människor att ta hand om som oftast får det de vill ha och sällan blir missnöjda. Som somnar under mina händer och som jag kan vara alldeles anonym inför.

Bara lyssna. Låta händerna flyta. Cykelvasan? Gymmet? Stress över barnen?

Men då!

Jag hjälper. Händerna dansar. Allt kommer att bli bra.

Och jag slipper vara någon idag.

Lo.

Yo lo, hemma igen i det som känns hemma. Tvättkaos, oundanplockad disk och youtube-ljud och allt annat som hör hemma till.

Barnröster som kommer och kramar när man kommer innanför dörren och säger ”Ja!” när man föreslår deras favoritlinsgryta. 

Sedan äter de nästan ingenting av den, men det är ok. Ja:et från deras mjuka så röster när jag kommer hem och kramen jag får betyder mer. 

Hemma är alltid hemma. Man sover gott hemma, vet vad som gäller, man kan ligga raklång framför brasan och småprata som man inte kan någon annanstans än just hemma och man kan hinna tänka fan, vad unikt det är att bo med dem man gillar.

Det hinner man tänka, minst tre gånger per dag. Man skulle kunna säga det dubbelt så många gånger, men det skulle bli tjatigt.

Alltså seriöst, på riktigt, men alltså hörni, att jag älskar bo med er.

Jag är så trygg med er och vi är tillsammans ett mjukt varmt täcke med bomull.

over and out, fan jag älskar nuet nu

Mörker och ljus

Morrn då!

Sitter på Roslagsbanan till jobbet och ser hur dagen sakta gryr. Sista natten hos föräldrarna i Vallentuna var igår. Fortfarande några stjärnor som lyser mer än den uppåtgående solen och månskäran som vilar längre bort på himlavalvet. Den har lugnat sig efter nattens intensitet.

Visst låter det vackert!

Det är det också.

Tidigare i morse under morgonlöpningen var månen så stark. Intensiv! I nedan antar jag att man borde kallat den, den var så nära. Och den oupplysta delen var gulbrunskimrande. Hela alltet låg precis ovanför trädtopparna och jag följde den ända in i det oupplysta området förbi villamattan jag vanligtvis har som vändpunkt.

Jag hade ställt klockan på 05.40 och pallrade mig ut 06.02. Pannlampa på, reflex och skor, ut. Det var lite halt man fick akta balansen.

Kroppen svarade hyfsat. Tempot var ett ok morgontempo. Någon muskel på baksida lår stretade emot, och ena hälsenan var lite stum, men resten av kroppens hundratals muskler gjorde det jag ville så varför klaga? Den stannade ju inte vid en lyktstolpe och bölade som i lördags. Nej, den tuggade på, var nyfiken och positiv.

Vi sprang tillsammans, jag och kroppen över cykelbanorna och elljusspåret och under tunneln och genom radhusområdena. Vi sprang i mörker och månsken under en stjärnbeströdd himmel. Vi kände oss hoppfulla. Vi var lite kalla om låren men det var ok, vi visste att vi snart skulle komma in och duscha oss varma och få oss vårt gryningskaffe.

Och det fick vi. Fast vi fick oss en kall dusch. Ja, vi gillade det mer än en varm. Den varma duschen har börjat kännas kvalmig, den är inte uppfriskande. Det är däremot den kalla, och vi står där och känner hur vår andning hjälper oss att koppla bort den otäcka delen av kylan och njuta av den positiva delen av kylan. Vi känner hur vi andas bättre! Mer regelbundet, mer levande, vi lever, vi känner verkligen det!

Ja det gör vi.

Sedan packar vi vår väska och borstar håret. På köksbordet har vår mamma lämnat två avokado och ett par hemstöpta ljus. Så outsägligt rart.

Vi har nästan blivit så veckopendlare! Vi bor både hemma och hemma hos våra föräldrar. Vi tar ingen ställning i om det gör oss gott eller inte, så länge vi får vår morgonlöpning och vår kalla dusch och lite kaffe trivs vi.

På jobbet frågar de om vi ska gå på hemvändarfest på juldagen. Vi förstår inte, eftersom vi inte riktigt vet var hemma är alla gånger.

Vi tittar upp på månskäran och har slutat fundera på det. Vi tänker att månen alltid kommer lysa om vi bara tittar upp på den. Det är samma måne oavsett vilket hemma vi kommer hem till.

Nu rullar rara Roslagsbanan in på östra station och det här inlägget slutar.

Lite abrupt, men så är det ibland.

Brottet, genombrottet, utbrottet.

Hej världen!

*gnuggar mig nyfiket i de nysminkade ögonen*

Hörni vet ni! Jag tänkte ta några minuter av er värdefulla lördagstid i anspråk för att berätta vad för underverk som kan hända när man tillåter sig själv att nå botten.

Förfestar ni nånstans? Tar en sipp på vinet medan ni skalar morötter till middagen? Det är vad jag hade gjort om jag varit hemma. Jag hade sippat lite mer än resten, det är sådan jag är.

Ska alltid göra lite mer. Av allt. I detta fall hålla fasaden extra länge och i detta fall bryta ihop extra våldsamt. Och oönskat. Tyckte jag själv, i de sekunder som förflöt innan jag märkte att det var precis det jag behövde.

Låt oss backa bandet. Fredag. Dag 4 på bindvävskursen. Jobba med magen, platsen där all hälsa och ohälsa ständigt ligger och fajtas för att vinna över humöret till sin sida. Denna dag var dragkampen ursinnig, öga för öga, och utan att jag ville erkänna det så vann ohälsan. Men inte märkte jag något, stålkvinnan håller alltid emot. Det är att vara glad. Inte utsätta någon för något. Jo jo!

Lördag morgon står klockan på 0600. Helt normalt. Löpning och frukost ska avverkas innan tåget till kursen dag 5 avgår. Dit ska jag, pigg och tränad och redo att hjälpa alla andra med deras djupt lagrade problem. Riva isär bindväven på exakt de ställen som kommer få dessa personer att släppa garden och öppna dörren till en lägre spänningstillvaro bindvävsmässigt och därmed ett lite gladare liv.

Men tåget går inte. Och jag vaknar inte 0600, utan 0430 med hjärtklappning. Är så varm, öppnar fönstret och förbannar min pajade skönhetssömn. Minuterna tickar och jag somnar inte. Tankarna vill sova, men hjärtklappningen tvingar upp dem i givakt, och yrvaket står de där och levererar massor av förvirrade kommandon.

0605 har jag bytt om. Jag är så förbannad att jag skakar, vill döda något, riva mig själv i stycken och skrika, slå sönder mina föräldrars gästrum med deras dyra golvlampa.

Jag knäpper på pannlampan och forsar iväg. Käkarna sammabitna. 4:15-tempo, helvete vilket morgonpass detta kommer bli.

Efter någon knapp kilometer stannar jag. Det går inte. Jag vill inte. Jag stönar och snyftar och hatar vid lyktstolpen. Snyftar, river, sliter, slår. Hemma igen duschar jag och låtsas att jag köttat mina 8,2 km istället för att hasa ihop ett par löjliga 1, 1.

Som jag självklart genast raderar från strava.

Åker till kursen. Tåget ersätts med buss, jag somnar in i min podd och tror inte mina ögon när bussen efter en slingrig färd är tillbaka på ursprungshållplatsen. Vad fan! Jag går av, försöker i en dimma förstå vad chauffören säger om nästa buss. Tårarna rinner, varför vet jag inte, men jag kommer bli en timme sen och jag hatar det.

Inne i salen. Ursäktar min sena ankomst. Sätter mig på en bänk, redo att dra igång.

Nu kör vi!

Då kommer den.

Frågan. Den frågan.

Anna, hur mår du idag?

Och då går startskottet. Då kommer allt, då sitter jag blöt och ful och skakar i tårar. Och skrattanfall. Och tårar. Och skrattanfall.

Och tårar, alltmedan vår lärare förklarar att skratt och gråt är samma sak, en kanal, en väg ut. Varför så rädda för gråt? Varför så glada av skratt? Det autonoma nervsystemet som äntligen lyckas överlista de förbittrade låtsasnderna som mödosamt byggt upp den fasad som nu rasar. Sten för sten.

Och medan läraren lär oss allt om kanaler och utvägar, så inser jag att jag är överbehandlad. Och att det där murbruket är kletigt och kladdigt som en kladdkaka, som jag länge velat äta upp och ha kvar samtidigt. Fylla munnen med.

Och när jag äntligen bölat färdigt, och rätt personer i rummet strukit mig över ryggen och hämtat kaffe, och jag kan prata igen.

Då ser jag konturer klarare. Jag drar greppen mer precist. Får med mig bindväven mer effektivt. Och har ett helt nytt fokus.

Och jag tänker på de tillstånd i våra liv som kallas urladdning. Jag menar fantastiska liv. För det är så det känns, när ögat torkar och hjärtat pickar och världen vill utforskas igen.

Ja! Det är så det känns! Precis så.

Poethjärnan ser liknelser igen. Massagefingrarna formar sina ändamålsenliga grepp och människan framför mig blir muskler, förtätningar, funktioner.

Och där tar kärleken till tekniken vid. För när vi lär oss om massage, så lär vi oss att ta hand om varandra. Alla i salen är här för att de vill ha verktyg att hjälpa på djupet. Och när man vågar kasta av sig det röda skynket och uppnå tillståndet av öppenhet

Ingen är så ärlig och härlig som efter en riktigt bra orgasm, right? Eller ett annat tillfälle du sa exakt vad du tyckte precis när det behövdes, skrek av köld, skrattade tills du fick ont i magen.

Det är samma sak! Vi låter oss öppna en kanal och släpper ut det som ska ut! Det hjälper oss att andas!

Och då blir vi en närmare version av oss själva. För blodet transporterar ut syre och näring igen.

Och vi förstår att kroppen är ett sinnrikt nät av funktioner, vilka vi kan välja att bejaka.

Vi är som vackrast när det släpper.

Och för att komma i rätt stämning, så kan vi om vi vill, sminka på lite målarfärg på ögonen igen. Efteråt. Så är de nysminkade, när vi sedan sprayar på lite parfym och byter om till dricka öl på stan-kläder.

Så tar vi en kaffe och bloggar om det, så att vi sedan kan möta upp vårt sällskap med öppna ögon och nyfikna öron.

Glad lördagskväll på det!

För det underlättar att bryta ihop om man vill gå vidare.