Kallduschens Big no no

Hej i stöket, kort rapport från duschkabinen.

Idag tog jag en efterlängtad löprunda i snön. Vallentunasnön, där jag firar julledighet. Satans fint, provocerande halkigt och som vanligt frigörande för tanken.

När jag kom in var klockan skymning. Mina föräldrar donade runt och var fikasugna så vi skulle få oss lite lussebullar när jag duschat.

Jag skulle raka mig, så jag duschade hett. Ångande och varmt. Lite konstigt kändes det, och jag tänkte på en vän som pratat i drömmande ordalag om sina varma mysduschar. Som tog lång tid och alltid slutade med att hon klev ut och frös.

Jag stod i min heta duschkabin, len och fräsch under armarna. Så vred jag om kranen till kallaste. Jag ville bli varm.

Räknade andetagen, vattnet strilade från huvudet ner över kroppen. Andetagen kändes ovant lugna. När tio hade gått, stängde jag av. Jag var klar, stod och väntade in ruschen. Men huden kändes inte som vanligt. Det vibrerade inte. Huden var tyst. Blodet var stilla.

Levde jag?

Efteråt kom jag på mig själv med att frysa. Wtf! Så insåg jag mitt misstag.

För ljummet vatten! Eller kallt nog, men för kort tid!

För även om tio andetag var tio andetag under strålarna, så var kroppen för varm. Huden fick aldrig den chock som behövdes för att blodet skulle rusa. Jag hade haft det för mysigt i kabinen och nöjt mig med för få andetag under strålarna.

Ett uteblivet rus!

Så outsägligt mjäkigt av mig.

Imorgon är det julafton. Klockan 0700 ska det juljoggas, Karin hakar på distans från Eskilstuna. Pannlampa på, hålla balansen och hem till duschen. En riktigt jäkla julkall en. Lång. Intensiv.

Och värmande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s