Socialrealism.

Varje gång vi sågs var en gåva. När jag öppnade dörren och såg dig stå där var det som att få en värdefull present.

Men varje gång jag sakta drog isär snöret och började öppna denna gåva, försiktigt för att inte förstöra något, så kom det upp en clown och slog sitt bedrägliga fejs i mitt nylle.

Dess grinande ansikte och hattprydda skalle hade legat och laddat där i lådan och fick nu kraft av att jag öppnade den.

AJ.

Sa jag, oftast. Ibland sa jag men då!

Så vände jag andra kinden till, och blåmärket i hjärtat hade alltid precis bleknat när du stod i dörren nästa gång. Som samma gåva. Som jag öppnade, försiktigt, för att sedan mötas av samma clown och käftsmäll.

AJ.

Sa jag, lite oftare nu. Nästan varje gång, tills jag fick kyssen på pannan och du gick.

Då sa jag inte aj.

Då gick jag, åt motsatt håll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s