Mörker och ljus

Morrn då!

Sitter på Roslagsbanan till jobbet och ser hur dagen sakta gryr. Sista natten hos föräldrarna i Vallentuna var igår. Fortfarande några stjärnor som lyser mer än den uppåtgående solen och månskäran som vilar längre bort på himlavalvet. Den har lugnat sig efter nattens intensitet.

Visst låter det vackert!

Det är det också.

Tidigare i morse under morgonlöpningen var månen så stark. Intensiv! I nedan antar jag att man borde kallat den, den var så nära. Och den oupplysta delen var gulbrunskimrande. Hela alltet låg precis ovanför trädtopparna och jag följde den ända in i det oupplysta området förbi villamattan jag vanligtvis har som vändpunkt.

Jag hade ställt klockan på 05.40 och pallrade mig ut 06.02. Pannlampa på, reflex och skor, ut. Det var lite halt man fick akta balansen.

Kroppen svarade hyfsat. Tempot var ett ok morgontempo. Någon muskel på baksida lår stretade emot, och ena hälsenan var lite stum, men resten av kroppens hundratals muskler gjorde det jag ville så varför klaga? Den stannade ju inte vid en lyktstolpe och bölade som i lördags. Nej, den tuggade på, var nyfiken och positiv.

Vi sprang tillsammans, jag och kroppen över cykelbanorna och elljusspåret och under tunneln och genom radhusområdena. Vi sprang i mörker och månsken under en stjärnbeströdd himmel. Vi kände oss hoppfulla. Vi var lite kalla om låren men det var ok, vi visste att vi snart skulle komma in och duscha oss varma och få oss vårt gryningskaffe.

Och det fick vi. Fast vi fick oss en kall dusch. Ja, vi gillade det mer än en varm. Den varma duschen har börjat kännas kvalmig, den är inte uppfriskande. Det är däremot den kalla, och vi står där och känner hur vår andning hjälper oss att koppla bort den otäcka delen av kylan och njuta av den positiva delen av kylan. Vi känner hur vi andas bättre! Mer regelbundet, mer levande, vi lever, vi känner verkligen det!

Ja det gör vi.

Sedan packar vi vår väska och borstar håret. På köksbordet har vår mamma lämnat två avokado och ett par hemstöpta ljus. Så outsägligt rart.

Vi har nästan blivit så veckopendlare! Vi bor både hemma och hemma hos våra föräldrar. Vi tar ingen ställning i om det gör oss gott eller inte, så länge vi får vår morgonlöpning och vår kalla dusch och lite kaffe trivs vi.

På jobbet frågar de om vi ska gå på hemvändarfest på juldagen. Vi förstår inte, eftersom vi inte riktigt vet var hemma är alla gånger.

Vi tittar upp på månskäran och har slutat fundera på det. Vi tänker att månen alltid kommer lysa om vi bara tittar upp på den. Det är samma måne oavsett vilket hemma vi kommer hem till.

Nu rullar rara Roslagsbanan in på östra station och det här inlägget slutar.

Lite abrupt, men så är det ibland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s