Brottet, genombrottet, utbrottet.

Hej världen!

*gnuggar mig nyfiket i de nysminkade ögonen*

Hörni vet ni! Jag tänkte ta några minuter av er värdefulla lördagstid i anspråk för att berätta vad för underverk som kan hända när man tillåter sig själv att nå botten.

Förfestar ni nånstans? Tar en sipp på vinet medan ni skalar morötter till middagen? Det är vad jag hade gjort om jag varit hemma. Jag hade sippat lite mer än resten, det är sådan jag är.

Ska alltid göra lite mer. Av allt. I detta fall hålla fasaden extra länge och i detta fall bryta ihop extra våldsamt. Och oönskat. Tyckte jag själv, i de sekunder som förflöt innan jag märkte att det var precis det jag behövde.

Låt oss backa bandet. Fredag. Dag 4 på bindvävskursen. Jobba med magen, platsen där all hälsa och ohälsa ständigt ligger och fajtas för att vinna över humöret till sin sida. Denna dag var dragkampen ursinnig, öga för öga, och utan att jag ville erkänna det så vann ohälsan. Men inte märkte jag något, stålkvinnan håller alltid emot. Det är att vara glad. Inte utsätta någon för något. Jo jo!

Lördag morgon står klockan på 0600. Helt normalt. Löpning och frukost ska avverkas innan tåget till kursen dag 5 avgår. Dit ska jag, pigg och tränad och redo att hjälpa alla andra med deras djupt lagrade problem. Riva isär bindväven på exakt de ställen som kommer få dessa personer att släppa garden och öppna dörren till en lägre spänningstillvaro bindvävsmässigt och därmed ett lite gladare liv.

Men tåget går inte. Och jag vaknar inte 0600, utan 0430 med hjärtklappning. Är så varm, öppnar fönstret och förbannar min pajade skönhetssömn. Minuterna tickar och jag somnar inte. Tankarna vill sova, men hjärtklappningen tvingar upp dem i givakt, och yrvaket står de där och levererar massor av förvirrade kommandon.

0605 har jag bytt om. Jag är så förbannad att jag skakar, vill döda något, riva mig själv i stycken och skrika, slå sönder mina föräldrars gästrum med deras dyra golvlampa.

Jag knäpper på pannlampan och forsar iväg. Käkarna sammabitna. 4:15-tempo, helvete vilket morgonpass detta kommer bli.

Efter någon knapp kilometer stannar jag. Det går inte. Jag vill inte. Jag stönar och snyftar och hatar vid lyktstolpen. Snyftar, river, sliter, slår. Hemma igen duschar jag och låtsas att jag köttat mina 8,2 km istället för att hasa ihop ett par löjliga 1, 1.

Som jag självklart genast raderar från strava.

Åker till kursen. Tåget ersätts med buss, jag somnar in i min podd och tror inte mina ögon när bussen efter en slingrig färd är tillbaka på ursprungshållplatsen. Vad fan! Jag går av, försöker i en dimma förstå vad chauffören säger om nästa buss. Tårarna rinner, varför vet jag inte, men jag kommer bli en timme sen och jag hatar det.

Inne i salen. Ursäktar min sena ankomst. Sätter mig på en bänk, redo att dra igång.

Nu kör vi!

Då kommer den.

Frågan. Den frågan.

Anna, hur mår du idag?

Och då går startskottet. Då kommer allt, då sitter jag blöt och ful och skakar i tårar. Och skrattanfall. Och tårar. Och skrattanfall.

Och tårar, alltmedan vår lärare förklarar att skratt och gråt är samma sak, en kanal, en väg ut. Varför så rädda för gråt? Varför så glada av skratt? Det autonoma nervsystemet som äntligen lyckas överlista de förbittrade låtsasnderna som mödosamt byggt upp den fasad som nu rasar. Sten för sten.

Och medan läraren lär oss allt om kanaler och utvägar, så inser jag att jag är överbehandlad. Och att det där murbruket är kletigt och kladdigt som en kladdkaka, som jag länge velat äta upp och ha kvar samtidigt. Fylla munnen med.

Och när jag äntligen bölat färdigt, och rätt personer i rummet strukit mig över ryggen och hämtat kaffe, och jag kan prata igen.

Då ser jag konturer klarare. Jag drar greppen mer precist. Får med mig bindväven mer effektivt. Och har ett helt nytt fokus.

Och jag tänker på de tillstånd i våra liv som kallas urladdning. Jag menar fantastiska liv. För det är så det känns, när ögat torkar och hjärtat pickar och världen vill utforskas igen.

Ja! Det är så det känns! Precis så.

Poethjärnan ser liknelser igen. Massagefingrarna formar sina ändamålsenliga grepp och människan framför mig blir muskler, förtätningar, funktioner.

Och där tar kärleken till tekniken vid. För när vi lär oss om massage, så lär vi oss att ta hand om varandra. Alla i salen är här för att de vill ha verktyg att hjälpa på djupet. Och när man vågar kasta av sig det röda skynket och uppnå tillståndet av öppenhet

Ingen är så ärlig och härlig som efter en riktigt bra orgasm, right? Eller ett annat tillfälle du sa exakt vad du tyckte precis när det behövdes, skrek av köld, skrattade tills du fick ont i magen.

Det är samma sak! Vi låter oss öppna en kanal och släpper ut det som ska ut! Det hjälper oss att andas!

Och då blir vi en närmare version av oss själva. För blodet transporterar ut syre och näring igen.

Och vi förstår att kroppen är ett sinnrikt nät av funktioner, vilka vi kan välja att bejaka.

Vi är som vackrast när det släpper.

Och för att komma i rätt stämning, så kan vi om vi vill, sminka på lite målarfärg på ögonen igen. Efteråt. Så är de nysminkade, när vi sedan sprayar på lite parfym och byter om till dricka öl på stan-kläder.

Så tar vi en kaffe och bloggar om det, så att vi sedan kan möta upp vårt sällskap med öppna ögon och nyfikna öron.

Glad lördagskväll på det!

För det underlättar att bryta ihop om man vill gå vidare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s