so much for the happy ending

Du sitter uppe på ditt rum i huset, dörren står på glänt som alltid. Sängen är varm, och katten har tagit sig in genom dörren och lagt sig till rätta under din armhåla. Den purrar, har vikt benen under sig och myser med ögonen som bara katter kan, som vi skulle må bra av att göra, som vi borde ta efter. I alla fall en stund per dag. Du stryker den över ryggen, lägger örat tätt, tätt intill den lilla kattkroppen och känner hur spinnandet vibrerar i dig.

Du gråter. Läser meddelandena fast du inte vill och skriver sådant du inte borde. Katten tittar upp på dig när tårarna droppar ned på den spinnande motorn under pälsen. Du stryker den över huvudet, mellan öronen. Fina, fina katten lilla.

Du fryser. Det är tårarna som transporterar bort värmen ur kroppen.

Vattenburen värme.

Ni har varit ute på en mörk promenad i novemberkvällen. En promenad som slutade med en kyss på pannan. Så vacker kvällen är, sa du, och ville älska kvällen och mörkret och de gula löven tillsammans. Dela känslan. Njuta ihop, som man gör. Löven på marken, några fortfarande kvar på träden, gula och novemberblöta, stilla ljummen vind bland trädtopparna.

Tassa upp i skogen, utforska stenar och mossor och mjuka tuvor som ni kanske kan stå på utan att bli blöta. Men om ni skulle bli det så gör det ingenting, ingenting gör någonting, för trots mörkret är det ljust, så ljust, och allt är lätt trots molntunga skyar. Som att skyarna har tagit över tyngden från er.

Så kommer den, på pannan. Lätt, lätt, händerna runt ditt huvud och så läpparna ovanpå din grå, stickade mössa. Du har längtat så efter just den kyssen.

Där slutar det. Där tar det slut. Wtf! Eller, om det hade varit en film, hade det slutat där. Det hade varit ett snyggt slut, teatraliskt och tårfyllt! Biobesökarna hade tittat på varandra i salongen, kanske kramat en arm eller hand, dröjt sig kvar i eftertexten och velat lämna salongen sist för att få gömma sina rödgråtna ansikten. Så rörda de är! Kvinna med grå mössa lämnad i novemberskog med kyss i pannan. Tårar som rinner ner i mascaran och skapar effektfulla mörka ränder på kinderna. Som inte syns, eftersom det är just november och mörkt. Gå hem sakta, sakta, huvudet nedsänkt, zooma in och ut. Allt för effekten.

Gråta tills man kommer till den punkten att man garvar.

Men som sagt, det slutar inte med en kyss på pannan. Hemma i huset väntar nämligen hushåll och städning, moppning och dammsugning. Först gråta med katten, bli kall, sedan moppa golven mer noggrannt än någonsin, och bli varm igen.

Brasan väntar. Hushållet väntar med nödvändiga kramar och nödvändig känsla av vardagstrygghet.

Ja.

Det är så filmen slutar. Så att biobesökarna slipper gömma sig bland eftertexten.

Inte med en kyss på pannan från rätt person som sedan fattar fel beslut och lämnar kvinna med grå mössa i ensam gråt och hutter. Vi har sett det så många gånger, är så trötta på detta offerspel. Verktygen på bilden har också sett det, de har för länge sedan tröttnat och vill använda sina stirrande ögon till annat.

Det är istället katten som spinner, hushållet som kramar om och golvmoppen med sin vardagstrygghet.

Luftburen värme.

Så slutar filmen, avsnitt 112.

Vi ses i avsnitt 113.

Göteborg!!

Hej från bron!

Jag bloggar mig hem från jobbresan till Göteborg. Hjärnan är degig, smått mobildampig, men nöjd. På flera plan.

Jag körde min morgonlöpning som planerat. Den funkade! Benen skrapade ihop fem gryningkilometrar från centrala stan och upp på bron till Hisingen, ner på Hisingen och så tillbaka igen med en extra vända för att få ihop de fem.

Den stora chocken var allt liv som redan börjat 0530 på morgonen. Bussar, spårvagnar, cyklister. Jag var väl i en stor stad helt enkelt.

Senare cyklade jag hem från svenska mässan på hotellets lånecykel. Eftermiddagen var disig, himlen ljuvlig, jag trampade mig långsamt fram och tänkte på cykelbanor. Markeringarna i gatan. Och vägvisningsskyltarna för cyklister. Det är dessa faktorer som får mig mest att känna mig välkommen som cyklist i en ny stad.

En speciell krydda med att cykla i Göteborg är såklart alla spår i gatan. Kanske något som bidrar till ökad disciplin bland cykelburna; separationen från spåriga vägar som drivkraft att hålla sig i cykelfilen…

När jag nådde hotellet och hade tid innan tåget gick, körde jag upp på bron från gryningens löpning. Den var oemotståndlig, så turkos och förföriskt insvept i novemberdis!

Högst uppe på bron stannade jag och tog kortet. Sedan körde jag mot enkelriktat tillbaka ner för att hinna till tåget. Hade jag kört vidare i jakt på ett vettigt ställe att korsa vägen och vända, hade jag missat tåget.

Jag tänkte då på hur det skulle blivit om cyklister på riktigt varit en stor trafikantgrupp. Som bilist hade jag aldrig kommit undan med att köra mot enkelriktat. Men nu gjorde jag det, för det kom bara två mötande cyklister. Jag hoppas de såg mitt uttryckligt långsamma trampande och hotellets logga på cykeln.

En turist att ha överseende med, inte en tidsoptimist som jobbar för ökad cykling.

Jag hann med tåget. Jag körde min löpning. Jag avverkade mina möten och roddade min del av resten av det vi gjorde med jobbet.

Så bra gjorde jag allt detta att jag var värd första klass i tyst avdelning hem.

Slut på inlägget, på återseende Göteborg du broars, gräsbevuxna spårvagnsrälsars och lånecyklars stad.

Kvällen innan morgonlöpningen

Inlägget handlar om kvällen den 6 november men hängde sig och gick i tryck först morgonen efter, då jag redan varit ute 

Hej från hotellrummet.

Sitter i nattlinne som matchar sängens överkast och laddar för en löjligt nyttig sallad. Till detta en vidrig dryck som är fermenterad och smakar fasansfullt. För att balansera upp det hela har jag gudskelov min lilla reseplunta med fin-virre, så ni kan vara lugna.

Men åh. Alltså! Denna tahinidressing! Så krämig och fulländad i sin lenhet! *njuter*

Imorgon blir en spännande dag. Klockan 0800 ska jag vara på plats för jobb, och innan dess ska jag ha ätit hotellfrukost, klätt på mig power-suit och sovit. Jag ska också ha gjort det mest spännande: sprungit min morgonrunda.

Yes! Det blir första konferensgången med nya löprutinen! Jag brukar ju alltid ta med löparkläder för att just få in det innan hotellfrukosten vid jobbresor, men ändå. Detta blir speciellt eftersom den håller på att bli en del av min vardag på ett nytt sätt.

Räknar jag bakåt kommer klockan att ställas på 0515. Då är jag ute i Göteborgsgryningen 0530, tillbaka 0615 och färdigklädd till frullen 0630. Och så kan jag hoja iväg på en av hotellets lånecyklar vid 0730.

Det är spännande just för att se hur kroppen reagerar på 0515 även då den vet att den inte får vare sig å-dopp eller brasa. Ingen bastu heller eftersom den som finns på hotellet öppnar först på eftermiddagen. Jag testade bastun, utan att ha sprungit den minsta meter eller frusit i ett enda vattendrag. Här fanns även en pool, som jag efter moget övervägande tog två längder i. Klorfyllt, varmt och genomskinligt. Fjärran från fyragradigt rinnande åvatten.

Jahaja.

Nu behöver hjärnan sluta arbeta.

Den behöver somnas, nattas, få lyssna på ljudbok, innan klockan blir 05.15.

Glad tisdags virre på er, så hörs vi säkert imorogn.

Kolla fina veterantåget på Göteborg central förresten!

Ni har väl en power suit? Precis, det är den där outfitten som med sin skottsäkra väst skyddar dig mot mindervärdeskomplex när du ska föreläsa för massor av potentiellt kompetenta människor

Första morgonlöpningen!

Yey!

Jag har härmed tagit en trevande novembervana ett steg närmare att bli en rutin. Idag ställde jag klockan på 0645 och körde 40 min taktfast morgonlöpning runt ån. Jag gjorde små fartökningar vid minnet av svågerns röst: såja Anna! Uppvärmningen var kort trots tiden på dygnet. Det måste bero på att jag genomfört de första passen och nu kommit över en typ av puckel. Tre dagar tog det!

Jag tassade över broar och kullersten, asfalt och grus. En mulen morgon; solen var uppe men bakom molnen. Jag minns att jag tänkte på hur maffigt diset är. Det gråa! Så kompakt! Färgerna; andra färger än dem som solen lyfter fram.

7 kilometer blev det. Rätt lagom, även om den med fördel kan förlängas. Den kan också ökas, för att locka fram mer svett så som svågern fick fram med sin fartökning.

En dusch i brist på å, upp och packa ner konferenskavajen och hoppa på tåget till Göteborg.

Jag ser nu fram emot att utforska vad denna nya vana gör med mig. Den klänns lagom lågsäsongsmässig. Jag har redan märkt att den blivit något jag ser fram emot och som gör mig pigg även med få timmars sömn i kroppen.

Avslutar med lite disigt novemberfoto:

När Anna gick ner i ån.

Det kommer alltid finnas ett före och ett efter novemberbadandet.

Före är när du står på brotrappen lutad mot piassavakvasten. Den borrar sig in, som den ska. Du vrålar inombords och står kvar för den förlösande känslan efteråt.

Före är när du känt rörligheten återvända i höften och går in i huset för att hämta handduken. Varmt och skönt inne, kyligt ute. Rått, dimmigt. Brasvärme inne, sprakande mys. Du får det när du kommer in om bara några minuter. Av med alla tajta morgonlöparkläder, svepa handduken runt sig och tillbaka ut i hallen. I med svettiga fötter i träskorna. De kommer vara blöta om några minuter och ska då ställas framför kaminen för att torka.

Ned mot ån. Förbi syrenen, vattennivåmätaren och slutligen sälgen vid bryggan.

Det är kallt. Svetten har slutat värma kroppen och övergått till kyla. Vattnet kommer att vara kallare än någonsin. Kliva upp med träskor på bryggan, inte halka. Trippa trippa. Försiktigt. Inte ned i dyn under vattenytan. Handduken ska läggas på räcket, träskorna ska ställas i färdriktningen för att kunna klivas i direkt från stegen. Då kommer du att skaka och ha lite sämre balans, så skorna behöver kunna klivas i direkt.

Hänga handduken på räcket. Av med skorna. Nedför stegen. Inte halka. Första steget ned i vattnet, iskylan, andra foten, ett steg till, och sen –

Kasta sig bakåt.

Ett simtag, doppa huvudet, två till, tillbaka vid bryggan, uppför stegen, upp på bryggan, i med kylda fötter i träskorna och vita handduken runt sig.

Lugnet. Du fryser inte trots nollgradig luft och tregradigt vatten. Upp upp, in till brasan, värmen, sprakandet, knäppandet från veden, på med alla kläder i lådan.

Fast egentligen behövs det inte. Värmen kommer ändå, inifrån.

Ruset i blodet. Lugnet, värmen.

Det är det som är efteråt. Efter badet.

Sker badet kvällstid är magin total när ni tassar ner tillsammans, du och mamma. Gräset krispigt av frost. Håller varandras handdukar, kalkylerar bryggans halkrisk, tittar upp på stjärnorna och lyser en rundel med lampan på gräset.

Ruset efteråt, gå upp i mörkret, skratta och sjunga!

Kroppen vibrerar. Lever. Älskas.

Före badet är det kallt. Svetten kyler. Efter är det varmt, alltid. Och nu, på femte dagen i rad med ett eller två bad per dag fördelat på gryning och skymning och kväll, ja…

Då är kroppen ett vibrerande, sjungande, slängkyssande novembermonster som äntligen hittat sitt knark.

Det icke förhandlingsbara

Yo lovers!

Novemberbloggaren här.

Har redan börjat älska denna månad. Dimman, mörkret, gryning, himlar.

Det mjuka diset, den runda månskäran och den plirande solen.

Att röra sig på stigar med löv vars konstverk av vattendroppar inte kan fångas på bild. Inte heller det diskreta fågelkvittret eller lukten av skog låter sig fångas.

Eller smaken av det insmickrande vinet man dricker tillsammans innan middagen medan man lagar den.

För så här är det.

Jag är på andra sidan kvällsdoppet och vill blogga. Skriva. Kroppen är mjuk, älskad och vibrerande i varje cell.

Inlägg gror när man har spännande samtal med svågern under morgonlöpningen.

Vi ger oss ut i gryning. Ena dagen 0650 och andra dagen 0635. Jag vill fånga mörkret och möta gryningarna i löparskor. Svågern vill hålla uppe sitt löparflow och ställer villigt klockan.

Den första rundan är vidrig. Rent hemsk. Jag vill vända, lägga mig i diket och böla. Gå hem och dricka mitt kaffe. Jag är relativt svagare, tyngre, långsammare och slöare. Benen är kvicksand.

Första 3k är uppvärmning, sedan ska det kännas bättre. Jag vill testa något. Så två gånger ökar jag, och två gånger belönas jag med ett leende. Det är mitt eget, avfyrat i fartökningen. Av fartökningen!

Hah…

Svågern peppar. Jag fortsätter utforska vad fartökningarna gör med leendet. Gör med kroppens hållning och psykets vindlingar. Efter 8,4 km ska vi vända. Ta gruset tillbaka. 200m innan vändning ställer jag den förbjudna frågan. Den jag aldrig ställer annars. Som andra ställer till mig, men jag aldrig till andra.

Hur långt är det kvar?

Och svågern säger vänd, så blir det 12 km, och jag vänder och han fortsätter lite på muskulösa ben och kommer snart att komma ifatt och om mig. Han är så lätt, så svävande, så glad!

Jag hör honom. Han flåsar mig i hasorna. Han orkar svettas, jag slöar. Jag ökar lite, några sekunder håller vi jämn fart och han peppar. Bra Anna, såja. Så är han förbi, och jag ser honom springa i kurvan på sista svängen in mot huset.

Släkten möter i morgondiset. Svågerns fru och små hoppar och tassar, kramar och kisar, morgonmysiga. Han fyrar av armhävningar, core och chins. Svettas. Jag gör lite men börjar till slut istället flowa. Gå på snöre. Triggerpunktsbehandlar höfterna med piassavakvasten. Knarkar kvastens genomborrande smärta som förlöser mig.

Dag 2. Stela och stumma. Låren, fötterna. Nej, inte fötterna, de mår bättre än igår. Benen också. Uppvärmningen 3k, check. Dags att öka, utforska, öka, utforska. Vi kommer in i ett arbetstempo strax under 6 min/km. Tuggar på.

Svågern pratar träning. Vi tar ett motlut. Filosofin kring sitt eget upplägg. Morgonlöpning, styrka efteråt och så frukost och fixa med barnen och till jobbet. Rutinen sitter. Mår bra så. Tränar så för att må bra. Lägger upp sin tid så för att må bra och ha tid för det och dem som är viktiga.

Han kan inte längre förhandla med det. Det ingår. Det kan inte sluta ingå. Han är inte sin träning, men den gör honom till en bättre version av sig själv. Han gillar det. Så han låter den fortsätta göra det.

Jag motargumenterar. Vill ha min sömn. Är så trött på morgonen. Så stel. Hatar morgonlöpning. Blir ännu tröttare.

Men det som händer under dagen efter andra morgonpasset är motsatsen. Jag har ju sovit skit och borde vara sömnig, trött och fel, otrevlig och ful, men kroppen säger emot. Vill inte. Är pigg och glad, fungerande.

Fyra dagar löpning. Två i eftermiddagsmörker, två i gryning. Längre och längre, tugga tugga. Ställena på kroppen som mjukas upp och börjar flyga över gruset.

Jag längtar nu till nästa steg. Jag vill fortsätta utforska tempon, ökningar, sträckor, underlag. Vill ha dopp och kaffe och brasa som väntar efteråt. Vill låta piassavakvasten borra in sig i min höft när vi är klara, innan doppet.

Ja.

Hur slutar det, hur slutar inlägget, hur slutar gryning, dimma, sol och mörker?

Jo.

Med att ställa klockan.

För det finns ingen annan utväg. Det är inte förhandlingsbart. Inte än, inte nu.

Lägga fram pannlampan.

Klockan är nu ställd.

Den ringer 05.15.

Piassavakvasten.

Jamendåså!

Det har blivit dags att, i ett kort fredagsinlägg, presentera min nya massör.

Piassavakvasten!

Eller närmare bestämt dess skaft.

Den står lutad mot huset lite nonchalant när jag kommer hem från löprundan. Novemberkvällen är mjuk och skoningslös i sitt mörker, och mina höfter trötta. Höstformen är bortom all rimlighet denna november, det kan bara gå bättre! Kvastskaftet är rundat och mjukt och perfekt i sin hårdhet, när jag kommer på att den skulle kunna trycka fram ökad rörlighet om jag lutar mig mot den.

Så jag gör det.

Står där, nonchalant som skaftet självt. Låter pinnen och precisionen och kroppsvikten tillsammans göra jobbet.

Det tar. Det biter. Det strålar ut när skaftet hugger mig i rätt punkt och det svider på precis rätt ställen för att jag ska inse nyttan med det.

Så ont, så gott, så hårt, så mjukt.

Älskade skaft, mitt kvastskaft i nöden när inga kunniga triggerpunktshänder står att finna!

Jag lutar mig mot skaftet som en knarkare. Vill ha mer av det där som gräver sig in på djupet och får muskeln att vråla innan den till slut ger upp och ger med sig.

Min foam roller.

Min kvast.

Mitt skaft.

Min piassavamassör i novembernatten.

Mitt sämsta jag

Trötthet och stress måste vara det absolut bästa sättet att kalibrera en människas sämsta jag.

Den meningen snurrar i skallen när jag sitter på ett tåg mot Hälsingland och släkten. Trött i huvudet, trött i magen, trött i ögonen. Trött trött trött slickar sig irritationen om munnen och gör mig till offer för allt det negativa runtom mig.

Tjejen med hesa skrattet som, säkert glad!, har ett spontant och djupt samtal om viktiga saker med mannen mittemot. Hur blir man arg av andras glädje hallå??

Snubben på sätet bredvid som babblar i mobilen och käkar pumpafrön på ett skitspråk jag inte förstår. Med samma typ av hesa röst. Håll käften i din jävla skitmobil!

Kaffet som lyser med sin frånvaro. Intercity tåget har inget till mig, men jag vill ha det. Ge mig det! Ge mig mitt gratis SJ-kaffe, jag är värd det och behöver det för att känna mig ompysslad. Nu!!

En dryg timmes väntan i Gävle. Jag får kanske äntligen sätta mig på ett kafé I FRED med min tid och slippa alla idioter som ska låta hela tiden som jag inte kan koppla bort.

Förbannade solsken. Kom inte hit och tro att jag tänker bli positiv av att du skiner mig i ögonen. Kan du inte regna, så att jag kan smälta in?

Just ljuden som tränger sig på. Som jag inte kan styra. Tyngden det skapar i huvudet. Sluta skratta, sluta babbla, sluta leva!!

Jag är så arg, så ful, så slut och sämst.

Det är det som trötthet gör.

Så sov alla, sov Anna.

Sov.