Fryser du? Skrik!

Yo freezers.

Idag snackar vi andning här på bloggen. Varför då? Jo, för att den är livsviktig av uppenbara skäl men också för att den kan hjälpa oss när vi underlåtit att följa alla de guider som finns för vinterträning.

Kort sagt, om vi fryser så att våra händer känns som elefanter och vi ångrar allt vi någonsin sagt om tjusningen med frostig morgonlöpning.

Som jag gjorde idag, vid kl. 09.13 när jag kom hem från rundan.

Helvete. Alltså verkligen helvete. Det var en så vacker morgon! Så fulländad! Både utanför fönstret där solen gått upp, på de frostiga träden där varje gren fått sitt glimrande kristalltäcke, och inne i mig eftersom jag sovit optimalt och bara snoozat en gång och nu skulle ut på min gudomliga morgonlöpning. Hur pigg och livgivande skulle jag inte känna mig efteråt?

Det tog några kilometer innan jag insåg att jag aldrig skulle få upp värmen i händerna. Fötter och lår samt överkropp var inga problem, men de där händerna. Dit kom ingen värme. Den tynade sakta bort. Jag försökte skaka ner varmt blod i händerna, värma dem runt halsen, och på tusen andra sätt få dem att överleva.

Alla tolv minusgrader hade sett till att en böljande snörök rörde sig över ån. Hur majestätiskt. Minusgraderna hade säkrat den mest hänförande av utsikter och det tunna frosttäcket på marken tvingade mig att spänna musklerna runt skenbenet för att inte halka ned i ån.

Jag ville njuta av snöröken, jag försökte verkligen!

Vid en kilometer kvar ökade jag takten. En snubbe på cykel jagade på mig med en kommentar om just mitt tempo. Men för mig gällde: ju fortare jag sprang, ju snabbare skulle jag komma hem.

Jag kunde till slut se huset och låsa upp dörren och ta mig in. Och stänga av garmin. Fingrarna var frusna, men de kunde röra sig.

Sedan började helvetet.

Det som börjar när en nedkyld kroppsdel ska värmas upp igen.

Ni vet hur det känns. Ni vet hur ont det gör. Ni vet varför det gör ondare ju varmare vatten man sköljer fingrarna i. Och ni vet kanske till och med varför man inte alls ska skölja fingrarna i varmt vatten.

För att det går för fort. Det finns ingen quick fix här, som om det någonsin fanns någon någonstans för alla våra problem. Är fingrarna tillräckligt nedkylda så måste man oundvikligen gå igenom en fas av att ha ont. Förbannat ont.

Så där stod jag, och hade så ont i de tinande fingrarna att jag ville skrika och gråta. Smärtan var okontrollerbar och eskalerande, och eftersom ingen var hemma utom katten så gjorde jag det. Jag skrek. Jag stönade. Jag skrek. Jag stönade.

Och vet ni varför detta gjorde det hela mer uthärdligt?

För att det hjälpte mig att andas. Så fort jag slutade skrika så höll jag andan.

Och när vi andas så får vi in mer syre som kan stabilisera kroppens funktioner och få oss att stå ut.

Därför skriker vi när något gör ont.

På morgnarna brukar jag göra en serie rörelser som kallas ”De fem tibetanerna”. Det är enkla rörlighetsövningar som inleds med att man står och snurrar med armarna utsträckta och känner centrifugalkraften tills man måste stanna för att inte trilla omkull. Då sätter man händerna i sidorna och drar tre djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.

Och vips är man mindre snurrig. Sedan drar man igenom de fyra resterande övningarna i serien.

Andningen hjälper oss att stabilisera, att lugna ner oss, att se klarare, att slappna av, att klara av kyla, massor av bra saker.

Så nästa gång du har underlåtit att klä dig enligt guiderna där ute

SKRIK.

Gör det.

Gör det bara.

Kram!

Så blir du snabbare såhär glad

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s