Hålet.

I slutet av min löprunda finns ett hål som jag ska krypa igenom. Det finns där för att jag behöver något trångt och skrovligt att böka mig in i och ut ur, som inte är löpning och inte är cykling och inte är yoga och inte är något annat än just detta hål.

Hålet utgörs av en (1) stor stock, troligen al, som fallit ner från stående position av någon rimlig eller orimlig anledning. Kanske blåst och kanske tusen små tandtroll som med tandtrolls vrede gnagt sig in i barken och varit i vägen för eventuella bävrar som ville samma sak just då.

Under stocken finns en gammal plåt-sliper. Eller en del av ett staket, jag vet itbe så noga. Den är sliten utan att vara rostig, gammal utan att vara kletig, lite som en övervintrad landsvägscyklist där bibsen fortfarande sitter bra. Den har kilat sig in på bägge sidor trädet och bildar nederdelen av hålet.

Under den är det någon decimeters mellanrum innan marken tar vid.

Det är över den jag ska krypa.

Jag förstår att det just är det jag ska göra i samma ögonblick som jag kommer dit. Det har tidigare bara funnits en alternativ väg att komma till andra sidan, dit man ska om man tidigare var på den ena.

Och det är man ju oftast.

Och det är att klättra över trädstammen. Har man cykel med sig, så färdas även den i en fin båge över stamman.

Men idag öppnar sig hålet för mig, och idag finns ingen annan väg.

Jag har sovit länge, förbi morgonkaoset, drömt mig bort med mina öronproppar, från att ha somnat sent, till att ha legat och dragit mig länge i min mjuka säng. Ju längre morgonen förflutit, desto mer pockande har novembersolen smugit sig in genom fönstren och genom mina stockholmsvita gardiner. Jag gräver in mig i mina täcken och ligger så med mosig hjärna och mjuka tankar innan jag går ned och ut.

Det är löpning som gäller. Ett pass innan jobba hemma-dagen kickar igång. Benen är sega, kroppen tung, men solen skiner som en galning och jag ska ut. UT. Ute är krispigt och frostigt, jag vill ut för att smälta samman, rasta benen och lufta hjärnan och få solen i ögonen.

Benen är så tunga. In i skogen, någon backe fäller psyket som går uppför utan att springa, så tunga ben nu! Vänder i en backe, vill ha sol, är inne i skogen och till slut kommer jag över det sista krönet vid ån och kan minnas något som alltid funkar:

Om man bejakar tröttheten i benen/psyket, så sprider den sig till psyket/benen. Men om man tar i och kutar, så sprider sig istället endorfiner.

I den känslan var jag när jag krasade mig över det frostiga kristallgräset på ytan mellan ån och järnvägen. Där fanns stocken, och där fanns hålet, och genom det skulle jag och genom det kröp jag. Händer och armar kravlade medan lår drogs över slipern som om den varit bindvävsmassör. Ena knäet i den frusna leran, trycket på andra låret lättar, och så det andra knät på marken, krypa ihop –

UTE

Häva sig upp, studsa över järnvägen till gångvägen, upp till huset och en extra vända med högre tempo.

Stoppa klockan. Stanna tiden. Sju kilometer. Benen hade gjort det, igen.

Och hålet fanns där, när jag behövde det som bäst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s