Måste.

Morrn då!

Sällanbloggaren här. Sitter på tåget till jobbet och försöker vakna. Gnuggar mig mentalt i ögonen. Försökte vakna redan 05.47 i morse när jag tryckte ett stilla morgonpass i löparskorna. Mörkt var det, krispigt och fruset, yum, jag hann med två av åtta broar över ån. Har blivit så att bloggen legat nere medan löparskorna fått jobba och crossen stått och väntat i källaren. Den har snällt fått göra det ett tag. Som min team-mekaniker Jocke påminde mig om i fredags, ibland måste man vila från cykeln och nu är en bra tid och då blir det så.

Ungefär samtidigt som han sa det så började dock känslan av att vilja cykla återvända. Den kom krypande sakta som en mjuk liten älva. Lockandes och pockandes. Jag gick ner i källaren och såg crossen stå och frusta av otålighet, den klippte med styrstammen och sa kom, som man gör när man väntat och tjatat och kompisen äntligen fattar.

Så längtan finns där, redo att längta av och drömmas om och när dagen är inne, förverkligas.

Det finns något annat som ska förverkligas.

I fredags kväll började jag kolla kartan inför vårens begivenheter. Dessa går av stapeln i april då vi tydligen ska köra Flandern runt, av alla runt som finns. Jojo, det ska skallras runt på 237 km kullersten, tyckte klubbkamraten. Och från Flandern började jag dra streck på kartan i olika riktningar.

1453 km söderut fanns Barcelona. 8h österut från Barcelona finns Mallorca. Ön med allt av det mesta av det där som alla cyklister som vet något pratar om. Klättringar från andra världar. Cykla genom Frankrike, käka baguette och vara glad. Rädda försäsongen, om man så vill, eller iallafall andra halvan av den.

1023 km nordväst ligger något annat. Karga, blöta kullar av slingrande vägar där man kör på fel sida och tappar andan när hav slår mot klippor. För att komma dit åker man antingen fraktbåt från Amsterdam till Newcastle, eller sätter sig på ett rullband i tunneln under engelska kanalen. Sedan trampar man norrut på engelska landsbygden och dricker öl i skitiga industristäder tills man kommer till Skottland.

Där börjar allt.

Man tar en rar liten båt. Till något som kanske heter Vatersay. Man cyklar medan man kippar efter luft av hänförelse. Man kommer till norra öarna och vänder, efter lagom många dopp i havet och kan tänka på Färöarna som ligger därute.

Där finns en 297 km lång sträcka som går över ögruppen yttre Hebriderna. Med en tågbloggares morgontunga nylles förmåga, kan man säga att den är lika vacker som Nya Zeeland hade varit om man hade åkt dit. Fast bara mycket närmare. Och så får man åka fraktbåt, som en annan påse bananer.

Gnuggar mig i ögonen. Håret reser sig på armarna. Hjärtat slår fortare. Crossen frustar.

Jag. Måste. Dit.

Lite så går det till när det karga lockar över mig från drömmen om Medelhavet.

Annonser

2 reaktioner på ”Måste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s