so much for the happy ending

Du sitter uppe på ditt rum i huset, dörren står på glänt som alltid. Sängen är varm, och katten har tagit sig in genom dörren och lagt sig till rätta under din armhåla. Den purrar, har vikt benen under sig och myser med ögonen som bara katter kan, som vi skulle må bra av att göra, som vi borde ta efter. I alla fall en stund per dag. Du stryker den över ryggen, lägger örat tätt, tätt intill den lilla kattkroppen och känner hur spinnandet vibrerar i dig.

Du gråter. Läser meddelandena fast du inte vill och skriver sådant du inte borde. Katten tittar upp på dig när tårarna droppar ned på den spinnande motorn under pälsen. Du stryker den över huvudet, mellan öronen. Fina, fina katten lilla.

Du fryser. Det är tårarna som transporterar bort värmen ur kroppen.

Vattenburen värme.

Ni har varit ute på en mörk promenad i novemberkvällen. En promenad som slutade med en kyss på pannan. Så vacker kvällen är, sa du, och ville älska kvällen och mörkret och de gula löven tillsammans. Dela känslan. Njuta ihop, som man gör. Löven på marken, några fortfarande kvar på träden, gula och novemberblöta, stilla ljummen vind bland trädtopparna.

Tassa upp i skogen, utforska stenar och mossor och mjuka tuvor som ni kanske kan stå på utan att bli blöta. Men om ni skulle bli det så gör det ingenting, ingenting gör någonting, för trots mörkret är det ljust, så ljust, och allt är lätt trots molntunga skyar. Som att skyarna har tagit över tyngden från er.

Så kommer den, på pannan. Lätt, lätt, händerna runt ditt huvud och så läpparna ovanpå din grå, stickade mössa. Du har längtat så efter just den kyssen.

Där slutar det. Där tar det slut. Wtf! Eller, om det hade varit en film, hade det slutat där. Det hade varit ett snyggt slut, teatraliskt och tårfyllt! Biobesökarna hade tittat på varandra i salongen, kanske kramat en arm eller hand, dröjt sig kvar i eftertexten och velat lämna salongen sist för att få gömma sina rödgråtna ansikten. Så rörda de är! Kvinna med grå mössa lämnad i novemberskog med kyss i pannan. Tårar som rinner ner i mascaran och skapar effektfulla mörka ränder på kinderna. Som inte syns, eftersom det är just november och mörkt. Gå hem sakta, sakta, huvudet nedsänkt, zooma in och ut. Allt för effekten.

Gråta tills man kommer till den punkten att man garvar.

Men som sagt, det slutar inte med en kyss på pannan. Hemma i huset väntar nämligen hushåll och städning, moppning och dammsugning. Först gråta med katten, bli kall, sedan moppa golven mer noggrannt än någonsin, och bli varm igen.

Brasan väntar. Hushållet väntar med nödvändiga kramar och nödvändig känsla av vardagstrygghet.

Ja.

Det är så filmen slutar. Så att biobesökarna slipper gömma sig bland eftertexten.

Inte med en kyss på pannan från rätt person som sedan fattar fel beslut och lämnar kvinna med grå mössa i ensam gråt och hutter. Vi har sett det så många gånger, är så trötta på detta offerspel. Verktygen på bilden har också sett det, de har för länge sedan tröttnat och vill använda sina stirrande ögon till annat.

Det är istället katten som spinner, hushållet som kramar om och golvmoppen med sin vardagstrygghet.

Luftburen värme.

Så slutar filmen, avsnitt 112.

Vi ses i avsnitt 113.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s