När Anna gick ner i ån.

Det kommer alltid finnas ett före och ett efter novemberbadandet.

Före är när du står på brotrappen lutad mot piassavakvasten. Den borrar sig in, som den ska. Du vrålar inombords och står kvar för den förlösande känslan efteråt.

Före är när du känt rörligheten återvända i höften och går in i huset för att hämta handduken. Varmt och skönt inne, kyligt ute. Rått, dimmigt. Brasvärme inne, sprakande mys. Du får det när du kommer in om bara några minuter. Av med alla tajta morgonlöparkläder, svepa handduken runt sig och tillbaka ut i hallen. I med svettiga fötter i träskorna. De kommer vara blöta om några minuter och ska då ställas framför kaminen för att torka.

Ned mot ån. Förbi syrenen, vattennivåmätaren och slutligen sälgen vid bryggan.

Det är kallt. Svetten har slutat värma kroppen och övergått till kyla. Vattnet kommer att vara kallare än någonsin. Kliva upp med träskor på bryggan, inte halka. Trippa trippa. Försiktigt. Inte ned i dyn under vattenytan. Handduken ska läggas på räcket, träskorna ska ställas i färdriktningen för att kunna klivas i direkt från stegen. Då kommer du att skaka och ha lite sämre balans, så skorna behöver kunna klivas i direkt.

Hänga handduken på räcket. Av med skorna. Nedför stegen. Inte halka. Första steget ned i vattnet, iskylan, andra foten, ett steg till, och sen –

Kasta sig bakåt.

Ett simtag, doppa huvudet, två till, tillbaka vid bryggan, uppför stegen, upp på bryggan, i med kylda fötter i träskorna och vita handduken runt sig.

Lugnet. Du fryser inte trots nollgradig luft och tregradigt vatten. Upp upp, in till brasan, värmen, sprakandet, knäppandet från veden, på med alla kläder i lådan.

Fast egentligen behövs det inte. Värmen kommer ändå, inifrån.

Ruset i blodet. Lugnet, värmen.

Det är det som är efteråt. Efter badet.

Sker badet kvällstid är magin total när ni tassar ner tillsammans, du och mamma. Gräset krispigt av frost. Håller varandras handdukar, kalkylerar bryggans halkrisk, tittar upp på stjärnorna och lyser en rundel med lampan på gräset.

Ruset efteråt, gå upp i mörkret, skratta och sjunga!

Kroppen vibrerar. Lever. Älskas.

Före badet är det kallt. Svetten kyler. Efter är det varmt, alltid. Och nu, på femte dagen i rad med ett eller två bad per dag fördelat på gryning och skymning och kväll, ja…

Då är kroppen ett vibrerande, sjungande, slängkyssande novembermonster som äntligen hittat sitt knark.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s