Om träning.

”Jag har äntligen kommit igång med min träning. På söndag ska jag köra ett lopp jag är riktigt motiverad för och därför ska det bli kul att ge järnet och träna klokt fram till dess.”

Ovanstående är en mycket ovan samling meningar för att komma från min mun. Jag har aldrig haft problem med min träning fram till den här hösten. Det var nämligen då som min tillvaro blev oregelbunden och på papperet full av tid, men i verkligheten full av stress och alldeles för mycket kaffe. Och ingen energi för träning.

Men den här veckan har jag lyckats med det svåra: att jobba två dagar på kontoret och en halv dag hemma. Med lagom mycket kaffe, rikligt med sömn och en glad, fungerande kropp.

Det är fan inte lätt att jobba halvtid.

Den meningen är också ovan att komma från min mun. Jag har aldrig jobbat halvtid, men jag har heller aldrig som nu känt en så stor svårighet att begränsa jobbandet till halvtid eftersom mitt jobb är både satans svårt och satans roligt – när man lyckas.

För det gör man ju, till slut, efter tillräckligt många psyk- och gråtbryt.

Och tillräckligt många nervösa gapflabb om fåniga icke-saker ihop med andra på kontoret.

Den där extra en och en halv dagen som jag har tillgodo, när jag räknat bort fredagens massage, har jag inte kunnat njuta av förrän i torsdags. Då jag loggade ur och tog en solskensrunda på gruset.

Och fram till idag har jag även känt mig tung och trött, snygg och ful, sovit illa, omotiverad att riktigt träna. Det är högst ovant, eftersom jag vanligen cyklar varje dag, ibland flera gånger per dag. Men nu har jag blivit den mest otränande personen i hushållet. De andra marathonspringer, lyfter vikter och gymmar som aldrig förr. Och står på händer. Nästan varje dag.

Det jag tyckt varit roligt har varit just sådant. Nya saker som sätter sig som känslan av smidighet i min cykelkropp. Flowa, stå på händer, gå på rak linje genom gymmet och svettas av att försöka hålla balansen.

För ett tag sedan försökte jag gå ner i vikt. Det gick inte. Jag gick snarare upp i vikt, eller lyckades iallafall uppbringa lite gammalt hederligt kroppshat. Det går inte; viktminskning kommer aldrig bita på mitt psyke. Ett för alltid före detta ätstört psyke funkar inte så. Det måste matas med positiva tankar om vad det vill göra med sin kropp. Förlängningen av sig själv. Och det är här som Björnlunken Night Trail på söndag i Kungsör kommer in i bilden!

Jag har så länge längtat efter motivation att löpträna. För att det är enkelt och effektivt. För att man flyger. För att det är något djupt tillfredsställande i det.

Det är dessutom något äventyrligt och ödmjukt i att springa på kvällen med pannlampa.

Jag har bestämt mig för att omfamna viljan att träna om den kommer. Oavsett vad den säger.

Nu säger den löpning.

Då blir det löpning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s