Pendlarhumöret

Fy fan idag var jag mitt sämsta pendlarjag. Står på Stockholms central med ljudbok i lurarna och hatar detta jag samtidigt som jag försöker förstå mig på det.

Det jag som hade sett fram emot att få sitta på tåget och i lugn och ro få läsa två nationella utredningar, som förberedelse för ett möte på nya jobbet. Som jag ska hålla i, kanske det viktigare hittills på två månader.

Det jag som lämnat tillbaka lilla elbilen och äntligen får använda restiden till läsning och förberedelser. Det jag som slår sig ner på ett tomt säte, tar upp datorn och lägger jackan på hatthyllan. En timmes tid som jag själv styr över!

Då kommer en kollega från förra jobbet och slår sig ner, vill prata och höra hur jag har det.

Där dog mitt humör. Pendlarjagets mörka ringar under ögonen sköt blixtar av irritation mot denna snälla människa som bara ville väl.

”Hej, får jag slå mig ner?”

Ja, visst!

Trötta ögon som flackar och händer som slår upp datorn och ohyfsat börjar söka på dokument och svara på mejl med trevliga hälsningsfraser medan jag är i själva verket är otrevlig IRL.

Du borde ha tagit dig andra marginaler för det viktiga mötet så att ett trevligt hej på tåget inte kastar kull dig.

Så otrevlig. Så fruktansvärt dålig som medmänniska för att jag 07.17 på morgonen inte har den minsta lust att umgås eller berätta för någon om huruvida jag trivs eller inte trivs.

Jag vill förstå mitt pendlarjag så att jag sedan kan åtgärda det.

Eller va fan.

Finns det någonting mer att förstå?

Så till dess, förlåt.

Förlåt mitt pendlarjag.

Förlåt.

Förlåt.

Förlåt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s